Samtidigt som Sverige officiellt har avskaffat rasbegreppet – och således möjligheten att diskrimineras på denna grund – har ras inte förlorat sin betydelse i praktiken. Det skriver docenten Catrin Lundström i en replik till Paulina de los Reyes.
I det konsensussökande Sverige har en av de rådande ideologierna sedan efterkrigstiden varit officiell färgblindhet.
Ordet ras har sedan 2001 utmönstrats i offentliga dokument och lagtexter till förmån för begreppen utländsk bakgrund eller etnicitet, delvis med samma motivering som Paulina de los Reyes åberopar i Dagens Arena, 22 november, och Ivar Arpi i Svenska Dagbladet, 13 december 2013, nämligen att användandet av begreppet ras, eller idén att ”räkna kroppar” reproducerar en rasistisk ordning.
Samtidigt som Sverige officiellt har avskaffat rasbegreppet – och således möjligheten att diskrimineras på denna grund – har ras inte förlorat sin betydelse i praktiken.
Frågan om vardagsrasism eller polisiär kontroll av ”vissa” kroppar är dagliga erfarenheter för somliga, men inte för andra.
Enligt tidningen Metro den 25 februari i år hade till exempel 91 av 100 personer som stoppades i REVA-kontroller ”rätt att vara i landet”.
Misstänksamheten mot dem, varav flera var adopterade, riktades inte först och främst mot deras namn, språk eller identitetshandlingar, utan mot deras icke-vita kroppar.
Frånvaron av rasbegreppet i statistik och offentliga dokument har med andra ord inte avhjälpt den rasistiska sorteringen av kroppar i vardagslivet, på arbetsplatsen, bostadsmarknaden eller i tunnelbanan. Däremot har vi färre verktyg att undersöka den med.
Den amerikanska motsvarigheten till REVA kallas ”stop-and-frisk” och har, till skillnad från i Sverige, konsekvent diskuterats i termer av rasprofilering då kontrollerna där, liksom här, riktats mot icke-vita personer, främst svarta och latinos.
Rasismen tycks alltså ta sig gemensamma samtida uttryck i Sverige och i USA, trots skilda historier och förhållningssätt till rasism.
Att vi i Sverige uppfattar rasismen som så påtaglig i USA är kanske ett resultat av den kvalitativa och kvantitativa kunskapsproduktion som fungerat som politiska och analytiska verktyg av såväl medborgarrättsrörelsen som vid akademiska institutioner.
Detta medför inte att rasbegreppet uppfattas som en essentiell och biologisk kategori bland amerikanska forskare.
Kritisk forskning om ras och vithet har sedan decennier problematiserat gränser för olika raskategorier, vilket avspeglas i både administrativa kategorier och teoretiska diskussioner. Kanske är det snarare så att det är främst här i Sverige som det essentialistiska rastänkandet lever kvar, då det inte har utmanats.
I dag antas ras antas i forskningen inte vara en ”objektiv existens” som de los Reyes skriver, och inte heller reducerbart till hudfärg.
Sociologen France Winddance Twine har i ett flertal böcker studerat vithetens föränderliga gränser och dess förmåga att genom kulturella praktiker rekrytera nya subjekt, vilket innebär att både den empiriska och statistiska kategorin är i ständig förändring.
Ras är i detta perspektiv inte en statisk, essentiell, uniform kategori för social identifikation utan en av många sociala kategorier som skapar individers och gruppers identiteter. Detta knyter an till den intersektionalitetsdiskussion som juristen Kimberlé Crenshaw initierade och som senare förts i Sverige samt övriga Europa.
Frågan är på vilka grunder ras ska exkluderas ur en intersektionell analys i Sverige, där klass och kön är odiskutabla kategorier.
Samtidigt som USA gärna pekas ut som en annorlunda kontext till följd av den transatlantiska slavhandeln är det viktigt att, liksom de los Reyes påpekar, minnas Sveriges och andra europeiska länders direkta inblandning i slaveriet.
Då västvärlden som helhet delar den koloniala historien och dess idéhistoriska bakgrund i det så kallade vetenskapliga rastänkandet torde det vara logiskt att kritiska ras- och vithetsstudier, trots dess specifika ursprung och framväxt i post-civil rights-USA på 1980- och 90-talen, även har betydelse för andra västländer, inklusive Sverige.
I den omfattande boken The History of White People gör historikern Nell Irving Painter en kritisk genomgång av hur föreställningar om ras och vithet tagit form genom föränderliga skiljelinjer i skilda historiska kontexter med olika ekonomiska system – en historia som även inkluderar urfolk i såväl Sverige som USA.
Syftet med en sådan diskussion är inte att reproducera, utan att förstå hur den, i allra högsta grad, vita europeiska och vetenskapligt sanktionerade kunskapsproduktionen har lagt grunden för lager av föreställningar som fortsätter att ha verkningar för våra liv och livschanser, från Johan Friedrich Blumenbach till svenska Carl von Linné, Anders Retzius och Herman Lundborg, för att nämna några av det europeiska rastänkandets grundare.
Frågan är hur vi i Sverige ska hantera denna historia och därmed vilken framtid vi vill skapa tillsammans.
Läs också | Utan mätning, ingen rättvisa
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
