Klimatförändringarna uppfattas som abstrakta. För att hantera problemen måste de i stället brytas ned i en rad hanterbara intressekonflikter, skriver Eric Brandstedt, doktor i praktisk filosofi vid Lunds universitet.
I söndags släpptes den sista delen av IPCC:s femte klimatrapport, den som behandlar vad som kan göras för att mildra klimatförändringarna. Samtidigt som den vetenskapliga bilden av klimatförändringarna aldrig har varit klarare än nu är vi fortsatt paralyserade i passivitet.
Det saknas varken kunskap om klimatförändringarnas natur eller om dess djupt orättvisa effekter. Vi vet att dagens utsläpp av växthusgaser är i grunden farliga eftersom det kommer att bli svårt, på gränsen till omöjligt, för natur, djur, människor och samhällen att kunna anpassa sig i takt med dem. Samtidigt är effekterna av klimatförändringarna orättvisa i den meningen att de låter oss åtnjuta fördelar och samtidigt skjuta kostnaderna, det vill säga stora risker för tillgodoseendet av grundläggande behov, på framtiden.
Är det meningsfullt att fortsatt upprepa ”någonting måste göras”, att ytterligare gånger peka på farorna, att än en gång beklaga den djupa orättvisan – när så få tycks lyssna och så litet händer. Vilken ansats kan motivera den nödvändiga handlingskraft som vi så desperat behöver?
Är det ytterligare kunskap som behövs eller handlar det om bättre kunskapsöverföring?
Ska vi kanske hoppas på en klimatdiktatur som tvingar oss dit vi inte frivilligt går?
Nej, ingetdera. Istället borde vi tänka på klimatfrågan på ett nytt sätt: som en moralisk och i en mening existentiell fråga.
Både IPCC:s rapporter och klimatvetenskapen i stort har fortsatt en viktig roll i att beskriva problemet. Det finns kunskapsluckor som bör fyllas, dels av rent vetenskapliga skäl, dels för att övertyga kvarvarande skeptiker samt för att peka på framkomliga och icke-framkomliga vägar för klimatpolitik.
Men det huvudsakliga skälet till att så lite görs i klimatfrågan idag är inte bristande kunskap – och inte heller bristande kunskapsöverföring. De flesta känner väl till klimatproblemets omfattning och logik.
Problemet handlar om att den vetenskapliga klimatfrågan inte tydligt och övertygande knutits samman med våra värdesystem och med vår motivation. Vi agerar under en institutionell ordning under vilken mänskliga rättigheter kränks, och i allt högre grad kommer kränkas, men utan tankar på att vi har ett ansvar under denna ordning.
Om det är någon kunskap som saknas så är det en praktisk kunskap, en kunskap om hur vi bör agera som människor under det institutionella ramverk som stöds av en koldioxidekonomi.
Vi behöver presentera klimatförändringarna som en konflikt mellan värden eller moraliska omdömen. Både problemformuleringen och föreslagna lösningar måste vara normativa för oss, eller enklare uttryckt, en vägledning för vårt handlande. Det gäller att hitta en sådan form för klimatproblemet. Att presentera det som ett praktiskt problem där insatser för ett stabilt klimat är själva lösningen.
Den vetenskapliga ansatsen till klimatpolitik – exemplifierat med 2°C-målet, eller med idén om resiliens och planetära gränser – ger varken individer eller stater nödvändig vägledning. Vi behöver specificera vilka värden som står i konflikt med varandra och knyta dessa till relevanta aktörer. Endast då blir lösningsförslagen på klimatfrågan normativa och bara då förmår vi dessa aktörer att handla.
Klimatproblemet är i sig ett abstrakt problem: det orsakas av en stor mängd, var för sig harmlösa, utsläpp av växthusgaser världen över och skapar osäkra effekter sekler framöver. När dessutom stora delar av klimatdebatten bidrar till att göra frågan än mer verklighetsfrämmande så skapas ett olösligt problem.
Debatten brister till exempel. genom att frågan ofta förstås som en i huvudsak vetenskaplig, inte politisk eller moralisk, fråga. Debatten brister också genom att den enda meningsfulla lösningen presenteras som ett internationellt bindande juridiskt avtal och i väntan på detta kan inte annat göras än att hoppas. Dessutom förminskas klimatfrågan genom att den presenteras som en miljöfråga – med bilder på hotade isbjörnar som symbol – istället för det genomgripande hot mot grundläggande mänskliga intressen som den också innebär.
Då upplevs hotet som abstrakt, avlägset och osäkert. Samtidigt finns en tydlig bild av vad som ligger i andra vågskålen, nämligen vår koldioxidekonomi som det moderna samhället är uppbyggd kring. När lösningar associeras med att vända upp och ned på det samhälle vi lever i och den potentiella vinsten samtidigt är abstrakt, avlägsen och osäker så är passivitet just det väntade resultatet.
En moralfilosofisk ingång här skulle kunna ta sitt avstamp i en vida omfamnad princip: ”bör” implicerar ”kan”. När vi försöker bestämma skyldigheterna i förhållande till klimatfrågan så måste vi fundera noggrant på vad som kan göras.
Det inbegriper också att kritiskt granska vad vi menar med ”kan”. Den mest relevanta betydelsen av ”kan” ska här inte förstås som ”det är fysiskt och logiskt möjligt”, inte heller som ”det händer här och nu”.
”Kan” kan tolkas på flera sätt, exempelvis som att det inte finns några moraliska, politiska och praktiska skäl som kan upplösa den överallt trumfande skyldigheten att avstå från växthusgasutsläpp. En motsatt, men lika ytterlig, tolkning av ”kan” i principen ovan gör gällande att vi inte kan göra annat än följa business-as-usual.
Givet principen ovan innebär denna tolkning att vi inte heller kan ha några moraliska skyldigheter att radikalt ändra vårt sätt att leva: vi bör helt enkelt fortsätta ungefär på samma sätt som vi gör och möjligtvis hoppas att systemet förändrar sig självt.
Det finns, i kontrast till de bägge ovan nämnda extremerna, skäl att förstå ”kan” som ”det är realistiskt att hoppas på givet sådana människor vi är och sådana samhällen som vi lever i”. Vad kan jag som individ med min uppsättning värden göra i ljuset av att mina handlingar bidrar till att grundläggande intressen hotas?
Vad kan olikt positionerade nationalstater göra för att inte riskera en internationell ordning?
Vi bör inte förhålla oss till klimatförändringarna som en enda politisk fråga med en enda lösning. Istället bör den angripas som en rad mindre och större intressekonflikter, där alla relevanta hänsynstaganden tas i beaktande. Den just släppta IPCC-rapporten tycks lyckligtvis ta steg i denna riktning.
Eric Brandstedt, Doktor i praktisk filosofi vid Lunds universitet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
