Förstelärarreformen och det så kallade Lärarlönelyftet splittrar lärarkåren på längden och tvären. Bakom en slöja av administrativa förändringar har det skett en ideologisk revolution skriver Peter Erlandson, docent i pedagogik och Mikael R Karlsson, doktorand i pedagogiskt arbete.
Det sägs ibland att vi lever i en postpolitisk era. Med detta menar man att de politiska krafterna har dragit sig tillbaka och att våra förehavanden i samhället i första hand bör betraktas som ekonomiska.
I dagens utbildningsväsende kan det mycket väl tyckas se ut att vara så, men efter att ha följt lärare och rektorer på en och samma skola i södra Sverige i drygt fem år kan vi dra slutsatsen att det är en sanning med modifikation.
För att recitera den slovakiske filosofen Slavoj Žižek: det som hänt är att politiken kommer till uttryck via andra medel.
De senaste åren har två stora reformer landat i skolornas, och i förlängningen lärarnas, knä: först den så kallade Förstelärarreformen och nu senast det så kallade Lärarlönelyftet. Förstelärarreformen initierades av den borgerliga regeringen i syfte att göra läraryrket mer attraktivt och indirekt och i förlängningen höja kvaliteten på den svenska skolan.
I bakgrunden spökar nedgången i internationella undersökningar som PISA och TIMMS. På »vår« skola möttes reformen med vrede och upprördhet. De kritiska lärarna menade att man genom att tillsätta lärare som betraktades som förmer än de övriga riskerade att inte bara hierarkisera lärarkåren, utan också underminera grundläggande värden såsom kollegialitet och samarbete.
Lönepåslaget var tillräckligt luddigt, men också tillräckligt begripligt för att legitimera vilken godtycklighet som helst, menade lärarna.
När Socialdemokraterna tog makten initierade man Lärarlönelyftet. Genom att i stort sett ge hälften av lärarkåren ett lönepåslag på mellan 1500 till 3000 kronor och resten noll diversifierade man lärarna ovanpå den hierarkisering som redan hade skett.
Kriterierna byggde på ungefär desamma som när lärarna sökte förstelärartjänsterna. Det handlade om lärarskicklighet och pedagogisk kompetens.
Det var tillräckligt luddigt, men också tillräckligt begripligt för att legitimera vilken godtycklighet som helst, menade lärarna.
Även rektorerna var mer eller mindre uttalat kritiska till reformen och var väl medvetna om svårigheten att sätta en lärare framför en annan – i synnerhet ju närmare mittsegmentet av lärarskicklighet man kom.
Vår uppgift som forskare blev att fundera över hur man kan förstå dessa reformer i ett större sammanhang och vilka konsekvenser vi kunde se i det mindre.
I det förstnämnda fallet var det bara att gå till tidigare forskning som visade hur den offentliga sektorn har gått från en politisk/byråkratisk till en ekonomisk/marknadsmässig rationalitet.
De senaste trettio åren har en administrativ logik, New Public Management (NPM), sakta med säkert vunnit mark och tagit över. Lärarna och rektorerna i vår studie var generellt sett ganska omedvetna om vad NPM var och inte heller speciellt insatta i hur det fungerade.
Man upplevde att systemet, genom att få dem att konkurrera om positioner och löner gjorde dem till sina egna varumärken och i värsta fall till ögontjänare.
Däremot var de väl medvetna om dess effekter på deras egen vardag. Fokus på individer istället för kollektiv, konkurrens istället för samarbete, instrumentell effektivitet som går att mäta i betygspoäng snarare än svårmätbar pedagogisk kompetens.
Man upplevde att systemet, genom att få dem att konkurrera om positioner och löner gjorde dem till sina egna varumärken och i värsta fall till ögontjänare.
Det är ju nämligen inte nödvändigtvis den som är skickligast på att undervisa som tjänar mest på konkurrensen, utan snarare den som ser ut att uppfylla de kriterier som skolledning, kommun eller statsmakt satt upp.
Att det svenska samhället och den offentliga sektorn, liksom skolan har genomgått stora förändringar de senaste trettio åren är svårt att ifrågasätta. Att skolan utgör en tacksam arena för politiker och debattörer som vill göra karriär på att avvärja kriser i en verksamhet som sägs vara i fritt fall likaså.
Det faktiskt intressanta är dock hur de senaste decenniernas förändringar påverkat inte bara den pedagogiska, utan också den sociala praktiken för lärarna.
Förstelärarreformens hierarkisering och Lärarlönelyftets diversifiering splittrar lärarkåren på längden och tvären.
Deras vardag är långt ifrån postpolitisk i den meningen.
I det tysta och bakom en slöja av administrativa förändringar har det skett en ideologisk revolution.
Peter Erlandson är docent i pedagogik vid Göteborgs Universitet.
Mikael R Karlsson är doktorand i pedagogiskt arbete vid Göteborgs Universitet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
