Om regeringen avser fortsätta upprusta Saudiarabien militärt bör de öppet deklarera att man inte längre avser föra en feministisk utrikespolitik. Det skriver åtta forskare med anledning av Saudiavtalet.
Regeringens löfte om en feministisk utrikespolitik har väckt stora förhoppningar om en utrikespolitik med mänskliga rättigheter, folkrätt och internationell nedrustning som grundpelare. Regeringen med utrikesminister Margot Wallström i spetsen har sagt sig vilja integrera FN:s säkerhetsråds resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet i allt sitt utrikespolitiska arbete.
På en rad områden som berör dessa frågor har vi också kunnat skönja en förändrad position. Detta gäller både principiella utfästelser om utrikespolitikens feministiska inriktning och en förändrad kurs i synen på global kärnvapennedrustning. Samtidigt riskerar detta enbart bli ”pinkwashing” om regeringen fortsätter militära samarbeten och vapenexport på samma sätt som tidigare. Eftersom handelspolitik är oskiljaktigt från utrikespolitik är det aktiva valet att upprusta Saudiarabien militärt, en ödesfråga för regeringens feministiska trovärdighet i utrikespolitiska frågor.
Enligt utrikesminister Margot Wallström vilar den feministiska utrikespolitiken på respekt, representation och resurser. Respekt handlar i detta fall om att respektera och stärka kvinnors rättigheter, representation om att stärka kvinnors politiska deltagande och talet om resurser en jämställd fördelning av resurser.
Många feminister vänder sig förvisso emot liberala antaganden om representation och rättigheter som inte förmår problematisera mer djupgående maktstrukturer i samhället. I synnerhet kritiseras strukturell militarisering som vilar på våldsamma ideal om krigisk manlighet och som slukar enorma resurser som hade kunnat komma till bättre användning.
Även om vi som feministiska forskare alltså har en del att önska vad gäller regeringens inramning av “feministisk utrikespolitik” är det uppenbart att den inte är förenlig med militära samarbetsavtal och vapenexport till Saudiarabien.
Utifrån regeringens egna premisser är det uppenbart att feministisk utrikespolitik inte är förenlig med militära samarbetsavtal och vapenexport till Saudiarabien, hur begränsade dessa premisser än må vara.
För det första är Saudiarabien en repressiv diktatur som inte respekterar mänskliga rättigheter och är synnerligen repressiv när det gäller kvinnors rättigheter. För det andra är Saudiarabien en diktatur som saknar demokratiska institutioner och som aktivt motarbetar kvinnors politiska deltagande. För det tredje bidrar vapenexport till Saudiarabien knappast till en jämställd resursfördelning.
Exporten innebär nämligen att Sverige säljer vapen till ett land som investerar enorma summor i militären samtidigt som flickor och kvinnors mest grundläggande rättigheter inte tillgodoses. Detta går emot målet om att bidra till en jämställd prioritering av resurser. Det är därtill viktigt att påpeka att dessa vapen kan komma att användas för att förtrycka de kvinnor och män som organiserar sig för en förändrad politik i Saudiarabien. Med andra ord, till och med utifrån regeringens egen definition av en feministisk utrikespolitik faller alltså vapenaffären platt.
Detta ger regeringen två alternativa utvägar. Om regeringen avser fortsätta upprusta Saudiarabien militärt bör de öppet deklarera att man inte längre avser föra en feministisk utrikespolitik.
Men har regeringen för avsikt att stå fast vid sin feministiska utrikespolitik bör det militära samarbetsavtalet och vapenexporten till Saudiarabien upphöra. Det aktiva valet att militärt upprusta en repressiv regim är inte förenligt med utfästelser om en feministisk utrikespolitik som prioriterar respekten för mänskliga rättigheter och jämställdheten mellan kvinnor och män.
Ord inbegriper makt. Idéer och retorik spelar roll, inte minst när det yttras av en regering. Men ord måste backas upp av handling för att kunna märkas i människors dagliga liv. Inför frågan om det militära samarbetsavtalet och vapenexporten till Saudiarabien har regeringen nu ett ypperligt tillfälle att förena ord med handling. Annars urvattnas själva begreppet feminism.
Matilda Baraibar Norberg, Dr. i Ekonomisk-historia
Rasmus Fleischer, Dr. i Historia
Daniel Silberstein, Doktorand på Stockholm University Graduate School of International Studies
Lars Ahnland, Doktorand i ekonomisk-historia
Fredrik Egefur, Doktorand i historia
Emma Rosengren, Doktorand i ekonomisk historia
Markus Lundström, Doktorand i ekonomisk historia
Sepideh Nekomanesh, Doktorand i ekonomisk historia
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
