Moderaterna fortsätter på den inslagna vägen av att revidera historien. När verkligheten är att man är på god väg att slå undan benen för den svenska modellen. Det skriver organisationsforskaren Åke Sandberg.
Per Schlingmann och moderaterna målar upp en hallelujabild av dagens Sverige. Nu senast påpassligt på nationaldagen i SvD. Allt är bra. Landet är i stort sett bäst i världen på de flesta områden. Och framför allt: Sverige kombinerar två dimensioner som många menat vara svårförenliga. Å ena sidan välfärd, trygghet, små inkomstskillnader, jämställdhet, sammanhållning och ekologisk hållbarhet. Å andra sidan ekonomisk tillväxt, kreativitet och omställningsförmåga.
Dessutom förenas individernas unikt höga grad av autonomi med en stark välfärdsstat som inte hindrar individernas utveckling utan tvärtom har skapat förutsättningarna. I ett sådant samhälle har människor hög tillit till varandra och det bidrar till effektivitet.
Schlingmann menar att denna förening av två sidor är något nytt. Att nu växer en ny bild av Sverige fram. En bild som inte – som tidigare – bara handlar om jämställdhet och sammanhållning utan även om den andra dimensionen, om ekonomiskt tillväxt.
Men nu är inte den tanken alls ny. I decennier har den svenska modellen utmärkts av teman som den produktiva rättvisan, goda och produktiva jobb, trygghet i omställning. Fackliga organisationer är unikt positivt inställda till teknisk och arbetsorganisatorisk förnyelse. De är det på grund av en industripolitik som stöder framtidssektorer, en solidarisk lönepolitik som gynnar de mest produktiva företagen, och en arbetsmarknadspolitik och arbetsmarknadsutbildning som gett individerna stöd i förändring. Detta är ett unikt samhällskontrakt, både socialt, mänskligt och ekonomiskt framgångsrikt.
Men nu fortsätter chefsstrategen Schlingmann och hans parti den omgörning av historien som hade en tidigare höjdpunkt vid Davoskonferensen 2011. Man ser sig som skapare av en moderniserad svensk modell och förminskar betydelsen av den fackliga och politiska kampen under 1900-talet för att forma det samhälle som förenar det produktiva med det mänskliga, med välfärd.
Därtill förskönas många av de åtgärder regeringen har vidtagit som om de vore en förstärkning eller vidareutveckling av den svenska modellen när de i själva verket bidrar till att montera ner den, eller i vart fall dra undan många förutsättningar för den.
Några antydningar om ”förnyelsen” av den svenska modellen ges i artikeln:
- Sänkta trösklar till arbetsmarknaden för unga och invandrare. Lär handla om lägre löner för unga. Lägre löner i mindre produktiva sektorer är ett sätt stärka de sektorerna på bekostnad av mer produktiva, vinstgenererande sektorer, som då får relativt sämre förutsättningar utvecklas och expandera. Om den kostsamma sänkningen av restaurantmomsen ger nya jobb är tveksamt, och i vart fall är det inte en framtidssatsning av det slag som exempelvis en satsning på AstraZeneca och Scania skulle varit.
- Ytterligare ökad autonomi. Ska tydligen ske genom jobbskatteavdrag – som ger mer i fickan för dem med jobb, särskilt högre avlönade, och det betalas genom försämringar i trygghetssystemen, vilket minskar dessa gruppers autonomi. Ökad ojämlikhet i autonomin alltså.
- Trygghet ska kombineras med incitament sägs det. Vilka är oklart, men vi kan förmoda att incitamenten även fortsättningsvis handlar om tuffare villkor, piskor för sjuka och arbetslösa, mer generösa morötter för dem med jobb och bättre ekonomi. Att Schlingmann inget har att säga om utveckling är trygghet är förståeligt med tanke på den urholkning av trygghetssystemens alla delar som genomförts de senaste åren. Och då får Schlingmann problem för han säger sig se trygghet som ett av fundamenten för kreativitet och växt.
Tillit, som Schlingmann diskuterar, frodas i ett samhälle utan korruption, och med jämlikhet och små skillnader mellan människor. Regeringspolitiken bidrar nu till växande klyftor. Det bådar inte gott för vare sig sammanhållning eller effektivitet. Det unika svenska samhällskontraktet för individuell och ekonomisk utveckling äventyras.
Åke Sandberg, organisationsforskare och professor Stockholms universitet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
