Om de övriga politiska partierna menar allvar med att de vill gå emot Sverigedemokraternas kulturpolitik så krävs tydliga ställningstaganden i deras egen kulturpolitik, skriver Linnéa Lindsköld, lektor vid Bibliotekshögskolan i Borås.
Den första februari meddelade Moderaterna att de kan tänka sig att föra samtal med Sverigedemokraterna i kulturutskottet, så länge det rör frågor som inte är »värderingsgrundade«. Hur det kan finnas politiska frågor som inte är grundade i värderingar lämnar jag därhän för tillfället och konstaterar istället att övriga riksdagspartier är dåligt rustade att möta den ideologiskt grundade kulturpolitik som SD framför.
Det är ingen hemlighet att kulturpolitik är ett av Sverigedemokraternas viktigaste områden, inte minst har det påpekats flitigt på kultursidorna de senaste veckorna. SD utgår från ett antropologiskt, brett kulturbegrepp där det går att avgränsa en tänkt svensk kultur och främja den samtidigt som andra kulturyttringar stävjas.
All offentlig kulturpolitik bidrar till att skapa en nationell gemenskap och det är illa om Sverigedemokraterna får ensamrätt på det samtalet.
De vill styra så pass att endast konst och kultur som är så kallat konstruktiv och demokratisk ska få stöd. Detta är en gravt moraliserande ståndpunkt som undergräver principen om armlängds avstånd som svensk kulturpolitik vilar på, det vill säga att politiker och tjänstemän inte ska ha synpunkter på innehållet i offentligt finansierad kultur.
För att göra motstånd mot SD krävs en politisk kulturpolitik — är de övriga riksdagspartierna kapabla att formulera en sådan? För tillfället finns det inget som tyder på det. Konsensus råder på området, från höger till vänster kan alla enas om att (kvalitets-)kultur är viktigt, och bör stödjas samt förmedlas till hela samhället. Det närmsta vi kommer en ideologisk strid är frågan om fri entré till statliga museer.
Forskaren Bengt Jakobsson skriver i sin lärobok om kulturpolitik att svenska politiker har organiserat bort sig själva ur kulturpolitiken. Svaret på varför det blivit så står att finna i utvecklingen av svensk kulturpolitik från 1970-talet och framåt.
När kultur blev ett eget politikområde i Sverige hade arbetarrörelsen och Socialdemokraterna övertagit den borgerliga definitionen av kultur, enkelt uttryckt »de sköna konsterna«, och gjort den till sin egen. Att det inte finns någon nuvarande borgerlig kulturpolitisk vision att tala om är väl känt och har efterfrågats av bland andra Timbros Lars Anders Johansson. Den kulturpolitiska infrastrukturen blev så stabil och fungerade så pass bra för kulturutövarna att den i princip sköter sig själv.
Att intressera sig för kultur är ingen effektiv karriärväg för unga politiker och det är svårt att vinna röster på frågor om bokmoms eller regional kultursamverkan. Det saknas helt enkelt både vana och vilja från de andra partierna att formulera en politisk kulturpolitik.
En aktiv politik på kulturområdet kan vara känslig att formulera, just med anledning av armlängdsprincipen. Denna utesluter dock inte möjligheten att uttrycka en ideologisk vilja om vilken roll kulturen bör ha i ett samhälle, en vilja som också leder till konkreta förslag. Dock utan att, likt SD, komma med auktoritära och moraliserande pekpinnar.
Politiker och tjänstemän ska inte säga vad konstnärlig kvalitet är, men ett rimligt krav är att de ska kunna argumentera för varför det är ett användbart kriterium för att fördela offentligt stöd. De ska inte rangordna kulturella uttryck, men det vore önskvärt om det fanns sätt att tala om vikten av kultur och föra en aktiv politik på området utan att hemfalla åt klichéer eller, ännu värre, hålla tyst. All offentlig kulturpolitik bidrar till att skapa en nationell gemenskap, det vore illa om Sverigedemokraterna fick ensamrätt på det samtalet.
Linnéa Lindsköld är lektor vid Bibliotekshögskolan i Borås och forskare vid Centrum för kulturpolitisk forskning. 2015 skrev hon en vetenskaplig artikel som jämför Fremskrittspartiets, Sverigedemokraternas och Dansk folkepartis kulturpolitiska program. För närvarande skriver hon på en artikel om hur mångfaldsbegreppet har använts i svensk kulturpolitik 1974-2016.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
