Branden i Grenfell Tower visar på orättvisorna i ett extremt, brittiskt klassamhälle. Men samma mönster finns överallt: att de sämre ställdas villkor har dolts av att allting har bäddats in i en nyliberal tankemodell.
Klass är ett kommunistiskt begrepp, fräste en gång i världen den konservativa brittiska premiärministern Margret Thatcher. När New Labour sedan kom till makten sa man att klassamhället upphört.
Men under ytan har det brittiska klassamhället aldrig upphört, utan på senare år skärpts genom växande inkomstklyftor och besparingar i välfärden. De som räknar sig till arbetarklassen är lika många som tidigare, samtidigt som de under några årtionden varit politiskt hemlösa.
Eftersom inget parti på länge talat om att mildra ojämlikheten har arbetarklassen allt mer slutat att gå och rösta. Ur känslan av att inte längre räknas har en del lockats av politiska extremister.
Men den fasansfulla branden för några veckor sedan i höghuset Grenfell Tower i London har rivit undan skygglapparna och gjort klassamhället väldigt synligt.
Grenfell Tower var ett kommunalt så kallat social housing, där fattiga och invandrare fått taköver huvudet. Huset ligger i norra Kensington. I den södra delen av stadsdelen bor några av Storbritanniens allra rikaste invånare.
Grenfell Tower saknade brandvarnare och sprinklers, hade oskyddade gasledningar i korridorerna, inga branddörrar och hade av sparsamhetsskäl renoverats med billiga, men brandfarliga fasadbeklädnader.
Att branden spreds så snabbt är förmodligen också en följd av att brittiska regeringar bekämpat petiga detaljregler, red tape. Man har till exempel sagt nej till obligatoriska sprinklers i nya hus.
Ingen vill ha en förmyndarstat. Men fler regler och kontroller skulle gett människorna i Grenfell Tower en grundläggande trygghet i boendet. Det har de i åratal efterlyst, men stadsdelsnämnden i Kensington har inte haft råd med det efter sju år av högerns sociala nedskärningar.
Det engelska klassamhället är extremt, men det ser ut på ett liknande sätt överallt.
Det var höghusbranden och nedskärningarna som stod i fokus under lördagens stora demonstrationer i London. »Besparingar dödar« stod det på ett plakat. Och på ett annat kunde man läsa: »De mångas behov väger tyngre än de fås girighet«.
Det engelska klassamhället är extremt, men det ser ut på ett liknande sätt överallt. Mönstret är också detsamma – att de sämre ställdas villkor dolts av att allting bäddats in i en nyliberal tankemodell.
Inte blir det bättre av idén att höger-vänster-dimensionen i politiken skulle ha upphört.
Statsvetare, medier och politiker hävdar att den idag ersatts av GAL-TAN, motsättningen mellan liberala och auktoritära värderingar.
Och det är sant att det präglar en del av den svenska debatten »där uppe«. Men under ytan ligger också hos oss massor av olösta vänster-höger-konflikter och pyr. Och svenskar i allmänhet visar inga tecken på att tycka att vänster-höger blivit mindre relevant.
Det är därför farligt om vi skulle nöja oss med en dagordning som bara rymmer identitetspolitik, moralfrågor och hur man ska hantera SD, men glömmer bort eller medvetet döljer de ekonomiska klyftorna och marknadens diktatur över skola och vård.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
