Försörjning, fattigdom och flerbarnstillägg

Ledare Det måste gå att diskutera om flerbarnstillägg gör det svårare för kvinnor att komma ut på arbetsmarknaden, men även männen måste inkluderas, och det hjälper inte med pekpinnar.

Det svenska förbudet mot information om preventivmedel – lex Hinke – kom till efter några uppmärksammade föreläsningar där agitatorn Hinke Bergegren inledde med att peka på sambandet mellan stora barnaskaror och fattigdom. Det var 1910.

Elise Ottesen-Jensen åkte landet runt och talade till fattiga kvinnor och män. Historikern Gunnela Björk, som skrivit biografin om gummiparet Nils och Karin Adamsson, beskrev hur de vid samma tid predikade familjeplanering eftersom ”med för stora familjer kommer fattigdom och kvinnor som inte orkar vara politiskt aktiva och män som inte vågar eller har möjlighet att delta i den politiska kampen”. Familjeplanering handlade på ett mycket konkret sätt om att bekämpa fattigdom och att kunna stå på egna ben.

inget blir bättre av att barn med många syskon får sämre förutsättningar 

I dagens Sverige ökar nu återigen antalet familjer med många barn. Riksrevisionen visar att antalet barnfamiljer med minst fyra barn ökade med cirka 30 procent mellan 2010 och 2017. Den största delen av ökningen består av familjer med kort vistelsetid i Sverige.

I ljuset av det är det inte konstigt att arbetsmarknads- och jämställdhetsminister Eva Nordmark ger svenska myndigheter i uppdrag att informera om familjeplanering och konsekvenser av många barn. Nordmark öppnade också för att på sikt fasa ut flerbarnstillägget. Det väckte ont blod. Flerbarnstillägget är en träffsäker fördelningspolitisk åtgärd, i alla fall från tredje barnet, och inget blir bättre av att barn med många syskon får sämre förutsättningar. Däremot måste vi minska risken för att barn i framtiden växer upp i familjer där kvinnor har svårt att komma ut på arbetsmarknaden. Då behövs ­– utöver arbetsmarknadsinsatser, åtgärder mot diskriminering och information om alltifrån preventivmedel till pensionssystem – också en analys av risken för inlåsningseffekter på grund av våra välfärdssystem.

Svensk vänster ansåg självklart att vårdnadsbidraget var en kvinnofälla, trots att familjer med låga inkomster och utrikes födda var klart överrepresenterade bland dem som tog ut det. Det handlade om 3000 kronor i månaden i två år för varje barn och gav incitament för framförallt kvinnor att stanna hemma istället för att söka egen försörjning. Flerbarnstillägget för en trebarnsfamilj som får två barn till ger 2260 kronor i månaden så länge inget av barnen gått ut gymnasiet. Om vårdnadsbidraget självklart var ett skadligt incitament bör utformningen av ett framtida flerbarnstillägg också kunna diskuteras.

Förändringar måste dock ske med förutsägbarhet och framförhållning och utan att påverka befintliga familjer. Så gick det för övrigt till när flerbarnstillägget helt avskaffades för barn födda från 1 januari 1996. (Jo, nittiotalskrisen var djup.)

Eva Nordmark gör däremot ett misstag när hon säger att det är viktigt att informera just kvinnorna om konsekvenserna av att skaffa många barn. Hinke Bergegren visste bättre och ordnade separata föreläsningar för kvinnor och män. Han talade om männens ansvar. Regeringen får inte göra information om familjeplanering och konsekvenser av långa perioder utanför arbetsmarknaden till en fråga för kvinnor. Männen måste med. Och en individualiserad föräldraförsäkring skulle hjälpa till.