Allt fler politiska utspel handlar om att tala om för medborgarna vad de borde göra. Lider politiken av inlärd maktlöshet?
Jakob Forssmed kanske lyssnade på ”Nu är det jul igen” under helgledigheten. Och påmindes om att julen inte ”varar till påska”: ”Det var inte sant/och det var inte sant/ för där emellan kommer fasta.”
För i en artikel i Dagens Nyheters kulturdel uppmanade han oss att uppmärksamma fastan. Så att vi icke inlåter oss i frestelse. Så att vi kan tillåta oss att avstå från ”livets goda”, åtminstone under fastan. Eftersom det är av vikt att skilja på det människan ”begär i stunden” från det hon ”faktiskt behöver”. Fastan kan bjuda in till ”reflektion, bön, rening. Att avstå kan ge perspektiv och få oss att vända blicken inåt, utåt, uppåt.”
Det här är i grunden ett uttryck för en utdragen politiskt och mental process
Han markerade också mot tankesmedjor (läs Timbro) som vill avskaffa helgdagar vid julen och påsken, eftersom de skapar rytm i ett pressat och stressat årshjul. Han gillar inte heller att julmusik börjar spelas redan under hösten och att försäljningen av semlor inleds direkt efter jul.
Det är kort sagt illa ställt med den själsliga omvårdnaden här i landet, om vi ska tro Forssmed. Det är inte bara matfrosseri vi bör avstå ifrån, utan också ett överdrivet nätsurfande. Frågan om surftid har blivit en viktig ”politisk” fråga. Särskilt för barn och unga. Det är inte bara Jakob Forssmed som är på den bollen. Det är en särskilt prioriterad fråga för Liberalerna, som vill ta krafttag. Därför har Folkhälsomyndigheten fått i uppdrag att upplysa folket och föräldrarna om de negativa konsekvenserna av måttlöst surfande. Om det blir en variant på Socialstyrelsens gamla rekommendation om att man står sig väl med sex till åtta brödskivor om dagen återstår att se.
Forssmed vill visserligen inte utlysa en ”nationell fasteperiod från digitala medier”. Men han vill lyfta frågan, som det heter. Och missförstå mig rätt, jag vill inte spela ner frågan om surfningens konsekvenser. Jag är snarare ute efter att identifiera ett numera återkommande inslag i politiken, att politiker allt oftare uppmanar oss medborgare att sköta oss och bli bättre människor. Inte sällan i ett moraliserande och uppfostrande tonläge.
Politiken har i allt högre grad reducerats till ett slags utspelsindustri, ofta med symboliska inslag, och med uppmaningar till andra att göra något, snarare än att tala om vad politikerna själva ämnar fatta beslut om.
Forssmeds artikel klöv också den lilla kulturvärlden. Kristina Lindquist kallade i en kommentar i Dagens Nyheter Forssmeds artikel en ”postpolitisk mörkläggning”; i stället för att skriva om vad regeringen vill göra för de 600 barn som vräktes förra året eller de flyktingar som tvingas leva på 71 kronor om dagen ”så inleder vi fastan med iskall klasspolitik. Gömd bakom en själfull predikan”.
Det var en tillspetsad men träffande kommentar.
Victor Malm, däremot, var i Expressen glad över att det trots allt finns politiker som vill ”vara hela människor och delta i bildande kretslopp. Ge ut böcker, tänka högt, skriva kritik.” Vilket väl också är sant. Sådana politiker är en bristvara i dag. Så sällsynt att man höjer på ögonbrynen, även när det landar i en rekommendation att ta fastan på allvar. En verkligt angelägen samhällsfråga (obs ironi).
Jakob Forssmed är förstås något numera så ovanligt som en hederlig kristdemokrat av det gamla slaget, kultur- och värdekonservativ, kristet frikyrklig, med en social profil. Inte nyliberal och inte högerpopulist.
Forssmed är sedan 2022 socialminister och chef för socialdepartementet. Men hans portfölj är synnerligen tunn. Inget ont om frågor som rör civilsamhället, idrotten, folkhälsan och ungdomspolitiken, men det är inte de tunga och centrala områdena när det kommer till socialpolitiken, vilket innebär att han inte basar över så mycket pengar. Stödet till civilsamhället dras dessutom ned.
Nej, det tunga ansvaret ligger på de andra tre ministrarna i Socialdepartementet, som formellt är underställda Forssmed. En har ansvar för sjukvården, som står inför stora nedskärningar 2024. En annan har ansvar för socialförsäkringarna. En tredje basar för socialtjänsten. Tunga pelare i den svenska välfärdsmodellen. Inte undra på att socialministern själv har behov av att synas och profilera sig.
Den här avpolitiserade utspelspolitiken är lätt att identifiera. Politikerna uppmanar andra att skrida till verket, istället för att fatta konkreta beslut och avsätta pengar för att åtgärda exempelvis bristerna i sjukvården eller socialförsäkringssystemet. Det är förvisso inte Tidöregeringen som uppfunnit det förhållningssättet. Det är ett globalt fenomen (redan Bill Clinton och Tony Blair var mästare i denna genre). Även Socialdemokraterna här i Sverige har under senare tid ägnat sig åt symbolpolitiska utspel av det här slaget.
Och exemplen kan mångfaldigas.
Efter arbetsplatsolyckan i Sundbyberg i slutet av förra året bjöd regeringen till sig de stora företagen och parterna för ett ”samtal”. När matpriserna rakade i höjden kallade finansministern till sig matvarukedjorna. Men några skarpa politiska förslag har vi inte sett av.
Bara häromdagen förklarade statsministern Ulf Kristersson att han vill sätta press på familjerna för att minska nyrekryteringen till gängen. Här var det inte fråga om mjuka budskap eller allmänna uppmaningar. Utan en kombination och hot om repressalier. Han förklarade att bidragen till familjer som inte sköter sig kan komma att minska och att socialtjänsten ska ”gripa in stenhårt”: ”Föräldrar ska veta att om man låter sina barn växa upp i kriminalitet, då är man inte en bra förälder”. Så bilden behöver kanske nyanseras. När det kommer till hårda tag är det leverans, inte bara uppmaningar i största allmänhet.
På Folk och Försvars konferens i början av året fick vi ett samlat och samordnat ”krigsbudskap”. Vi måste förbereda oss på krig. Vi måste bunkra och ”preppa” för att kunna klara en kommande kris. Men det vi hittills fått är en uppmaning från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) att vi medborgare måste ha mat och förnödenheter hemma. Men statens och regeringens planer och åtgärder vad gäller civil beredskap, lagerhållning och skyddsrum befinner sig i limbo, i väntan på att försvarsberedningen ska peka med hela handen. Två år efter att kriget i Ukraina inleddes.
Men det här kräver förstås att staten och politikerna tillskjuter ekonomiska medel. Och gör något.
Det här är i grunden ett uttryck för en utdragen politisk och mental process, som lett till en långvarig och djupgående försvagning av politiken. ”Inlärd hjälplöshet” var ett uttryck som användes av välfärdsstatens kritiker från 1970-talet och framåt, för minska statens och politikens domvärjo. Termen beskrev ursprungligen ett psykiskt tillstånd. Nyliberalerna menade nu att människors förmåga att själv göra något hade försvagats av en alltför generös och stor offentlig sektor. I dag är det närmast tvärtom. Politikernas förmåga att själva göra något, eller tro på att de kan göra något, har försvagats. Vi kan rent av tala om en ”inlärd maktlöshet”.
För att täcka upp för denna oförmåga och bristande tilltro till politikens möjligheter blir det istället fler och fler symboliska utspel. Och uppmaningar till medborgarna att ta ansvar och göra något.
Som att ta fasta på fastan.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
