"Du röstar i första hand på ett parti" skriver Valmyndigheten på sin hemsida. Kanske är det läge att formulera om efter söndagens Europaparlamentsval. "Du röstar i första hand på din kandidat" känns mer relevant. Det var de enskilda kandidaterna som vågade stå över inrikespolitiskt käbbel och drev egna agendor som gjorde valrörelsen rolig och som också belönades av väljarna.
Ett starkare inslag av personröstning är förstås partikansliernas och de centrala partistrategernas värsta mardröm – väljarna kan ju göra hur som helst! Men det skulle helt klart vitalisera det politiska samtalet. Demokratin mår bra av mer bångstyriga politiker, av företrädare som vågar säga vad de tänker. Att bara erbjuda väljarna photoshoppade, medietränade och ängsligt likriktade kandidater är att fördumma politiken och underkänna medborgarna.
Tänk på Marit Paulsen. Så oputsad och äkta. Eller Alf Svensson. Självsäker och empatisk. Carl Schlyter. Yvig och engagerad. De här tre kandidaterna säger inte nödvändigtvis något annat i politiska frågor än sina partikamrater som fick färre kryss. Men de ger intryck av att vara människor – inte politiska maskiner. Det är inte bara budskapet som är viktigt, utan hur och av vem det framförs.
Därför borde också personvalsinslagen i riksdagsvalen bli större och spärren för att komma in genom kryss lägre. Kritikerna av personval varnar för populism – de enkla budskapen blir de som vinner. Men de enkla budskapen dominerar redan den politiska diskussionen i medierna – den utvecklingen har drivits av partiledningarna och medierna i symbios. Det är dessutom fortfarande partimedlemmarna som beslutar om vilka som ens ska få finnas på listorna och därmed möjlighet att kryssas in i riksdagen. I nästa steg måste man våga lita på väljarna. Listor till demokratiska organ ska inte användas som belöningssystem för gamla trogna och lojala partiarbetare.
Att den moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson efter två mandatperioder lämnar riksdagen nästa höst är talande. Hon är trött på att vara röstboskap. För att inte förlora kompetens som Pålssons måste partierna våga ge mer utrymme till enskilda personer. De borgerliga partierna skulle vinna på att ge individualister lite mer svängrum, i stället för att försöka ställa in dem i ledet.
När Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten 2006 fanns det i eländet en strimma hopp om att riksdagsledamöterna nu skulle få ta ut svängarna och vara kreativa. Men centralstyrningen lättade inte och har fortsatt att vara stark under hela oppositionstiden. Det hänger ihop med ledarskapet, men också med att det inom S inte finns någon kultur av att belöna och uppmuntra självständiga tänkare.
Röstboskapskulturen tar död på lusten i politiken och skrämmer iväg alla som inte är beredda att foga sig. Det förlorar vi alla på.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
