Socialistpartiet (PS) står som segrare i valet till den franska nationalförsamlingen. Partiet får en knapp egen majoritet men kan dessutom luta sig mot ett femtiotal ledamöter från de gröna och andra vänstergrupperingar. För högern innebär det en tung förlust med bara 230 av 577 platser i den folkvalda kammaren. Nationella fronten och mittenpartiet MoDem erövrar två mandat var.
Genom segrarna i president- och parlamentsval har vänstern i allmänhet och Socialistpartiet i synnerhet skaffat sig en ställning som den aldrig tidigare har haft sedan den nya franska konstitutionen inrättades 1958. Landet har i år fått en socialistisk president. Parlamentets båda kamrar, nationalförsamlingen och senaten, har vänstermajoritet. De senaste regionala och kommunala valen har också inneburit att större delen av landet styrs från vänster. De franska väljarna har givit François Hollande den majoritet i nationalförsamlingen som han efterfrågade.
Det franska folket visar i detta val att det fortfarande hoppas på att den nye presidenten och hans regering kommer att förändra landet till det bättre; reformer som ger ökad tillväxt och som enar nationen i stället för att splittra den.
Den nye presidenten har fått ett folkligt stöd som också ger honom ökad legitimitet som statsman i Europa. Han har nu förutsättningar att spela en avgörande roll i krishanteringen inom EU
Det franska socialistpartiet har samtidigt återupprättat sin förlorade heder från presidentvalet 2002 när Jean-Marie Le Pen tog utmanarrollen från socialisten Lionel Jospin i den andra valomgången mot sittande presidenten Jacques Chirac. Tio år av ökenvandring har nu lett partiet fram till de friska källorna och den politiska makten i landet.
För det gröna partiet är läget mer bekymmersamt. Det har återhämtat sig något efter fiaskot med Eva Joly som presidentkandidat, men deras 20 mandat i den nya nationalförsamlingen är helt ett resultat av en gynnsam valsamverkan med Socialisterna. Front de Gauche är också skadskjutet trots ett dussin invalda ledamöter. Deras ledare, Jean-Luc Mélenchon, blev utslagen och partiet riskerar därmed att bli otydligare i sin politiska linje.
Högern, UMP, led ett svårt nederlag. Partiet kommer sannolikt att framöver störas av besvärliga inre stridigheter. Dels är UMP splittrat i olika falanger, från en extrem högerfalang till grupper i den politiska mitten. Dessutom finns det åtminstone två rivaliserande kandidater om ordförandeposten i partiet. Å ena sidan den förre premiärministern François Fillon som representerar den sociala falangen. Å andra sidan den nuvarande ledaren, Jean-François Copé, som är anhängare av strängare regler kring invandring.
I den nya nationalförsamlingen återfinns två ledamöter som representerar Nationella fronten – en framgång för detta parti som inte har varit representerat i parlamentet sedan valet 1986. Partiets presidentkandidat Marine Le Pen förlorade mycket knappt i sin valkrets. Däremot blev hennes systerdotter Marion Maréchal Le Pen vald i sin valkrets i södra Frankrike. Hon är 22 år och blir precis som sin morfar Jean-Marie på sin tid yngsta ledamoten i parlamentet. Jean-Marie valdes in som 27-åring redan 1955.
Den nya nationalförsamlingen kommer att sakna två av de mest framträdande franska politikerna. Socialisternas presidentkandidat från 2007 och nuvarande presidentens tidigare sambo, Ségolène Royal, förlorade söndagens val i valkretsen La Rochelle vid Atlantkusten. Hon besegrades av en annan socialist, Olivier Falorni, numera oberoende kandidat. Falorni var ironiskt nog i många år en lojal och nära medarbetare till François Hollande. Han steg fram i valrörelsen som den lokala kandidaten och fick redan i första valomgången förra söndagen nästan lika många röster som Ségolène Royal.
Royal hade tilldelats valkretsen av Socialistpartiets ledning. Hon var som fransmännen kallar det ”ditflugen med fallskärm”. Hon backades upp intensivt av partiets tunga namn. Martine Aubry besökte La Rochelle i början på veckan. Men det hjälpte inte. När hon som sämst behövde det fick Ségolène Royal ett sataniskt knivhugg i ryggen mitt under valkampanjen. President Hollandes nya sambo twittrade och meddelade sitt stöd för Ségolènes motkandidat. Sällan har en personlig vendetta givit sådan politisk effekt. Och sällan har en tidigare presidentkandidat fallit så tungt.
Fallskärmen vecklade aldrig ut sig och frågan är nu om Ségolène Royal någonsin reser sig igen.
Tomas Lindbom
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
