Göran Persson avgick valnatten 2006 efter tio år som statsminister och partiledare. Den bästa valanalysen den gången kom från London. Polly Toynbee skrev i The Guardian:
”I opposition måste vänstern agera som en regering. I regeringsställning måste den vara sin egen opposition.”
På den senare punkten hade Göran Persson misskött sitt pastorat. Det blev inte bara en enmansshow. Han vårdade varken sin egen rörelse eller samhällskritiken. Redan under Göran Persson och Pär Nuder tappade Socialdemokraterna makten över den ekonomisk-politiska agendan. Vilket bäddade för Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. En för Socialdemokraterna fortsatt smärtsam realitet.
Och hemläxan består. Det blev kvarsittning i oppositionsbåset ytterligare fyra år efter valet 2010.
Oppositionstiden har inte varit någon enkel resa. Utan ganska problematisk. Problemet med att vara i opposition är att regeringen nästan alltid är i överläge. Regeringen kan sätta dagordningen för den politiska debatten och med stöd av regeringsmaskineriet beskära oppositionens manöverutrymme.
Budgetreglerna innebär bland annat att regeringen kan definiera reformutrymmet. För oppositionen är det i praktiken mycket svårt att tänja på dessa ramar. Särskilt eftersom regelverket en gång i tiden sattes i verket under en socialdemokratisk regering.
Men ramverket är allt för strikt. Det formades efter en akut statsfinansiell kris. Budgettaket och inflationsmålet sätter både hängslen och livrem på politikerna. Vänsterpartiet och en stark opinion inom delar av Socialdemokraterna vill nu förändra regelverket. Vilket det finns starka argument för.
Men som Polly Toynbee antydde är handlingsutrymmet i opposition begränsat. Den som sitter i regeringsställning har makten att förändra spelreglerna.
Allt detta gör den interna socialdemokratiska turbulensen kring partiets skuggbudget begriplig, men samtidigt illavarslande. En oppositionsbudget är skriven i vatten. Den genomförs aldrig. Men den bild av inre oordning i sosseleden som rapporterats inför öppen ridå biter sig fast.
Om Håkan Juholt vill vara en seriös statsministerkandidat 2014 får detta inte hända en gång till. Fortfarande behandlas Socialdemokraternas budgetalternativ nästan som om partiet satt i regeringen. Men hur länge till? Innehållet i budgeten kom i skymundan. Alla vet emellertid att Håkan Juholt och Tommy Waidelich presenterade ett illa genomarbetat och dåligt förankrat förslag.
Hanteringen varslar om bristande kompetens. Efter fem år i opposition saknar många i dagens socialdemokratiska partiledning erfarenhet från regeringsarbete. Och många i staberna runt partiledningen har bytts ut. Partiledningen är till stor del ny.
Per Ahlmark berättar i sina memoarer att han som nyutnämnd arbetsmarknadsminister 1976 (efter decennier i opposition) inte visste var departementet låg. Det kanske gäller för en och annan ledande politiker redan efter fem år i opposition.
Vänstern måste balansera mellan att både framstå som en trovärdig regering och samtidigt erbjuda ett löfte om förändring. Handlingsutrymmet de senaste decennierna har begränsats av det Philip Gould en gång kallade ”skräckens strategi”. Högern vann många val på att skrämma väljarna med beskrivningar av vänsterns skattehöjningsförslag.
Detta ledde efterhand till en enorm försiktighet på vänsterkanten. Den rödgröna valbudgeten 2010 innehöll marginella och synnerligen modesta skatte- och avgiftsökningar. Inte ens dessa lyckade de rödgröna argumentera hem. Den borgerliga allianskvarnen malde sönder oppositionspartiernas budgetförslag. Den gången.
Vänstern måste på olika sätt ta sig förbi ”skräckens strategi”. Och både lova förändring och framstå som en möjlig regering. Det är svårt men inte omöjligt. Men efter höstens debacle kring budgeten finns det skäl att tvivla.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
