För ett år sedan sa regeringen att Sverige skulle driva en aktiv politik för Västsahara genom FN och genom ett ökat humanitärt stöd. I stället går utvecklingen bakåt, skriver Lena Thunberg redaktör för Tidskriften Västsahara.
När regeringen i januari förra året meddelade att Sverige inte kommer att erkänna Västsahara var det en total U-sväng från Socialdemokraternas och Miljöpartiets tidigare linjer. Båda partierna har kongressbeslut om ett erkännande av Västsahara. Det finns också ett riksdagsbeslut om ett svenskt erkännande från 2012. Då var Socialdemokraterna drivande.
Socialdemokraterna har sedan 70-talet konstant och rakryggat stött västsahariernas rätt till självbestämmande och självständighet och protesterat mot den marockanska ockupationen. SSU och S-kvinnor har varit aktiva i kontakter och stöd till de västsahariska flyktingarna.
Men i stället för ett svenskt erkännande av Västsahara meddelade alltså utrikesministern 2016 att Sverige ska satsa på FN-spåret i Västsaharafrågan och att det svenska humanitära stödet ska öka.
Ett år senare kan följande konstateras:
I regeringens planer för arbetet i FN:s säkerhetsråd lyfts inte Västsahara fram.
Under januari månad 2017 med Sverige som ordförande i säkerhetsrådet hördes inte ett ord om Västsahara.
I utrikesdeklarationen i februari nämnde inte utrikesministern Västsahara.
FN-spåret har varit dött de senaste 20 åren.
I en debatt med Lotta Johnsson Fornarve (V) sa utrikesutskottets ordförande Kenneth G. Forslund att eftersom den marockanska ockupationen är så effektiv, finns det i dagens läge inte förutsättningar att erkänna Västsahara, men att ockupationen måste brytas.
Ja, det är ju just där som Sverige skulle kunna spela en stor roll genom att åtminstone höja sin röst.
Sida har meddelat att det svenska direkta biståndet till flyktinglägren, makrill på burk, upphör. Nu ska biståndspengarna kanaliseras via FN-systemet och vad värre är — mer än halveras. Endast fem miljoner ska de västsahariska flyktingarna få och en hel del av de pengarna lär väl dessutom försvinna i FN-administration.
FN-spåret har varit dött de senaste 20 åren, eftersom Frankrike med sin vetorätt i säkerhetsrådet stöder Marocko. Men någon öppen omröstning om FN-styrkan MINURSO:s mandat har aldrig skett. Vilket land som blockerat frågan har aldrig offentliggjorts. Resultatet blir i stället en urvattnad resolution varje år i april när mandatet förlängs: Inga starka krav på Marocko att genomföra den folkomröstning om Västsaharas självständighet, som är MINURSO:s verkliga uppgift.
Under 2016 har Marocko dessutom provocerat FN genom att vägra dåvarande generalsekreterare Ban Ki-moon att besöka Marocko, organisera protestdemonstrationer mot honom i Rabat när han besökte flyktinglägren i Algeriet, utvisa en fjärdedel av FN:s fredsbevarande styrka i Västsahara och hota med att klippa banden med EU. I augusti bröt Marocko dessutom eldupphöravtalet genom att gå i in buffertzonen i södra Västsahara.
Ingen av alla dessa provokationer från Marockos sida har lett till något verkligt skarpt fördömande från omvärlden.
Sverige skulle driva en aktiv Västsahara-politik genom FN och genom ett ökat humanitärt stöd, sas det för ett år sedan. Det har vi hittills inte sett några spår av. I stället går utvecklingen bakåt.
När kommer en ändring, som ger hopp till människor som väntat på sina rättigheter i 41 år i flyktingläger eller som lever som förföljda och skyddslösa MR-försvarare i ockuperat område?
Lena Thunberg redaktör för Tidskriften Västsahara
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
