Folkpartiet har inte längre patent på socialliberalismen och det politiska mittfältet. En rimlig hypotes är att detta oroar en och annan folkpartist.
Folkpartiet har någorlunda fast mark under fötterna jämfört med Centern och Kristdemokraterna. Men i SCB:s novembermätning noterade partiet ändå bara modesta 5,4 procent. Det lär vara ett givet diskussionsmoment när folkpartisterna till helgen samlas för riksmöte.
Under Bertil Ohlins partiledarskap var Folkpartiet det ledande borgerliga oppositionspartiet. Som mest röstade var femte väljare på FP. Westerbergeffekten 1985 och Lejonkungens segervrål 2002 har bara tillfälligt brutit den nedåtgående trenden.
I dagarna börjar även ”Liberal Debatt”, en annars ganska tunn historia, att ge ut en ny essäserie. Först ut är kulturskribenten och författaren Per Svensson. Att döma av ”Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel” är liberalerna ansatta från alla möjliga håll. Från allsköns kollektivister och identitetspolitiker. Från höger och vänster. Och inte minst av författaren Nina Björk. Alla dessa ”antiliberaler” hatar inte bara liberaler – utan har också gått vilse och har fel.
Till på köpet rosar inte de liberala partierna marknaden. Efter att ha suttit i otaliga regeringar och efter 62 år i förbundsdagen klarade tyska liberala FDP inte spärren i höstens val. De brittiska liberalerna förtvinar i skuggan av koalitionspartnern Tories. Och i Sverige är Folkpartiet försvagat efter åtta år i regeringsställning och i ett akut behov av en ny politisk strategi.
Efter den borgerliga valförlusten 1994 öppnade folkpartiledaren Bengt Westerberg för en koalition med Socialdemokraterna. Den dörren stängdes dock efter betydande socialdemokratiska våndor.
Westerberg representerade Folkpartiets socialliberala falang. Han gjorde gärna upp över blockgränsen. Året innan hade han gett ut boken ”Välfärdsstatens vägval och villkor” tillsammans med SKTF:s dåvarande ordförande Sture Nordh. Där formulerades den tidens politiska mittpunkt i synen på svensk välfärd.
Sedan dess har Folkpartiets vägval (samt 90-talets krispolitik och den borgerliga ”arbetslinjen”) inneburit en radikal förändring av skattepolitiken och en urholkning av socialförsäkringarna.
För inom Folkpartiet slog sedan pendeln åt andra hållet. I Johan Jakobsson och Håkan Tenelius ”Fem goda råd till ett alldeles för litet parti” från 1995 gick partiets höger till attack. Måltavlan var framför allt Bengt Westerberg.
Johan Jakobsson blev senare partisekreterare och en av nyckelpersonerna när Folkpartiet ömsade skinn från socialliberalism till kravliberalism. Jakobssons och Tenelius viktigaste råd löd: ”Inse vem som är huvudfienden”. Och huvudfienden var förstås Socialdemokraterna.
Folkpartiet skulle inte längre hatta mellan vänster och höger. Under 20 år har detta varit FP:s strategiska rättesnöre. Detta strategiskifte är en viktig förklaring till förflyttningen högerut i svenskt politiskt liv. Och Folkpartiet är svagare än för 20 år sedan.
Under tiden har Miljöpartiet kommit in från det gröna hörnet och till stora delar övertagit Folkpartiets gamla roll. Och många av dess positioner.
Folkpartiet har inte längre patent på socialliberalismen och det politiska mittfältet. En rimlig hypotes är att detta oroar en och annan folkpartist och att det kommer gnissla i leden under helgens diskussioner. Allt medan Jan Björklund gör ännu ett skolutspel. Som om ingenting har hänt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
