Fråga din mamma

Naturen har en läkande kraft, snabbmat gör oss feta och vi blir glada av kramar. Tre exempel på forskningsresultat som Profesora, ett av konstnären Catti Brandelius alter egon, radar upp i låten ”Forskningsrapporterna visar”. I refrängen konstaterar hon: ”Vilken nyhet min herre, vilken nyhetsgrej, det kunde min morsa ha berättat för dig”.

I förra veckan drabbades jag av den något trötta men ilskna självklarhetskänslan apropå en studie som visar att tillfälligt anställda mår sämre, särskilt psykiskt, än de med en fast anställning. Tillfälliga anställningar ökar risken för att bli sjuk, var den självklarhet som konstaterades. Vikariat, projektanställningar eller någon annan form av tillfällig anställning är i dag verklighet för hälften av alla unga upp till 24 år. Sammanlagt rör det sig om 15 procent av arbetskraften.

Det är inte det faktum att någon gör en studie som visar att oron för arbetslöshet bland tillfälligt anställda yttrar sig i bland annat rastlöshet, koncentrationssvårigheter, hjärtklappning, ångest, panik och sömnsvårigheter som får mig att famla efter luktsaltet. Det som är så tröttsamt är att det påminner om hur vi i dag hela tiden bortser från enkla samband. Till exempel att människor mår bättre av att ha en säker månadsinkomst, reglerade arbetstider och semester än att inte ha det.

I förra veckan presenterades ytterligare en undersökning på temat arbetsmiljö och hur segregerad arbetsmarknaden är. Arbetsmiljöverket, som har tagit sig an att reda ut varför kvinnors ohälsotal är 45 procent högre än mäns, la fram en studie som visar att stress, högt tempo och hög arbetsbelastning är de vanligaste orsakerna till kvinnors ohälsa i arbetslivet.

Dessa två studier bekräftar bilden av en uppdelad arbetsmarknad där män mår bättre än kvinnor och där medelålders inrikes födda män är överrepresenterade bland dem med fasta anställningar. Framför allt visar studierna vad som sker medan vi stoppar våra huvuden i sanden. De understryker hur kortsiktig den dominerande politiken av i dag är.

Hälften av alla kvinnor arbetar i vår gemensamma offentlig sektor. Därför är kvinnors arbetsvillkor av ett särskilt intresse. Efter upprepade vårdskandaler och elevers allt sämre resultat i skolan har vi, egentligen för länge sedan, kommit till en gräns när det inte längre går att ifrågasätta att arbetsvillkor och kvalitet hänger samman. Det är bara att hoppas att fler snart börjar ställa de centrala frågorna. Det vill säga: Vad vill vi ha för kvalitet i offentlig sektor? Vilka arbetsvillkor är rimliga för dem som utför välfärden i praktiken?

Tänk om vi skulle våg ställda de här frågorna och vara beredda på konsekvenserna. Skulle en låg grundbemanning, som öppnar upp för en stor del tillfälligt anställda i till exempel äldreomsorgen, vara ett självfallet mål i så fall?

Vid sidan av sambandet mellan arbetsmiljö och kvalitet står vi inför ett kanske mer konkret problem som kan förändra vårt förhållningssätt till offentlig sektor. Det handlar om de hundratusentals personer som inom mindre än ett decennium behöver rekryteras i välfärdssektorn. Hur ska det gå till utan rimliga löner och arbetsvillkor? Det pågående sjuksköterskeupproret för ingångslöner på minst 24 000 kronor visar att unga är beredda att ställa krav. Det är hoppingivande.

Men, lösningen handlar inte bara om pengar, även om vi måste börja våga tala om skattehöjningar för att kunna åstadkomma vård, skola och omsorg som vi har förtroende för och vill bidra till. Organisationsfrågor är lika viktiga. Det är inte rimligt att det inom kommuner och landsting både finns springvikarier med usla arbetsvillkor, sjukhus som erbjuder belöning till dem som kan tipsa om sjuksköterskor som kan vikariera för en lön på 21 000 kronor, samt extremdyra stafettläkare.

Att ta hand om barn, sjuka och äldre kommer aldrig att vara lätt. Fråga din mamma. För det handlar om människor, i många fall i besvärliga situationer. Därför behövs rätt kompetens, såväl bland chefer som anställda. Och därför måste vi vara beredda att betala vad det kostar.