Vem skulle bli sittande med Svarte Petter? Det var frågan i förra veckans upprörda debatt om den svenska vapenfabriken i Saudiarabien. Slutsatsen ligger nära till hands att om bara verbala snubblare som försvarsminister Sten Tolgfors och FOI:s generaldirektör Jan Olof Lind avgår, så är den mediala vargflocken nöjd.
Visst är personfrågor viktiga. Men det finns minst två andra, inte riktigt lika enkla problem som också borde diskuteras.
Det ena är forskningens frihet. Krympande offentliga anslag och krav på synliga, mätbara resultat har ökat beroendet av utomstående finansiärer av universitet och forskningsinstitut. En händelse som ser ut som en tanke är att man i det första numret av den nya tidskriften Respons kan läsa en professor, Sven Widmalm, som hårt kritiserar kommersialiseringen av forskningen.
Med tanke på EU:s konkurrensregler har det blivit attraktivt att använda vad man kallar forskning ”som täckmantel för mer eller mindre riktat industristöd”, skriver han. Vilket låter ungefär som en beskrivning av vapenfabriken i Saudiarabien. Vill vi ha sådana här gråzoner mellan företag, forskning och industristöd utanför offentlighetens ljus?
Den andra frågan är om dagens regelverk för svensk vapenexport längre duger. Regeringens linje sedan några år tillbaka är att köpa försvarsmateriel ”från hyllan” och att beställningar inte längre med någon slags automatik ska gå till svenska företag. Något som bandvagnstillverkaren Hägglunds fick erfara häromåret när Sverige köpte från Finland istället.
Det inses lätt att denna nya kurs ökar pressen på den svenska försvarsindustrin. Den måste, för sin överlevnads skull, sälja mer aggressivt än tidigare också till diktaturer eller halvdiktaturer. Ett tecken i tiden är att den tidigare krigsmaterielinspektören Sven Hirdman i går på DN Debatt försvarar denna utökade exportdrive. Och har Sverige en gång sagt ja till vapenexport till Saudiarabien måste man fortsätta säga ja:
”Det är knappast riktigt att kalla Saudiarabien för en diktatur […] Saudiarabien betraktas allmänt som ett stabilt land i Mellanöstern”, skriver han.
Hirdman tycks ha missat att den arabiska våren snart kan nå också denna feodala kvarleva. Och hur pinsamt det varit för amerikaner, britter och fransmän att se hur vapen de sålt använts för att slå ner folkliga uppror i länder som de – i likhet med Hirdman – betraktat som ”stabila”.
Är det rimligt att beslut som vi tog för 25 år sedan, utifrån bedömningen att Saudiarabien var ett stabilt land, ska gälla in i evigheten?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
