Frågorna som måste ställas

ledare Vem vill arbeta i sjukvården när tid och resurser knappt finns? Varför minskar arbetarklasskvinnors förväntade livslängd? Och hur rustar vi sjukvården för nästa pandemi? Det är frågor som beslutsfattare nu måste ställa sig.

Jag hade precis deltagit i ett panelsamtal när en kille kommer fram till mig och beter sig hotfullt och obehagligt. Polisen identifierade detta snabbt och hjälpte mig med situationen. Efteråt var jag skärrad och började därför att gråta varpå poliserna började trösta mig. Då slog det mig med så kraft, så där som det kan göra ibland, att det är fantastiskt att det finns så snälla människor.”Ni är så fina mot mig, och ni har ett så viktigt jobb, och tack för att ni finns”, sa jag hulkande bland allt snor och alla tårar. Och då säger en av poliserna ”det är du som har ett viktigt jobb som vi är här för att skydda”. Då började jag ju såklart gråta ännu mer.

Situationen skulle lika gärna kunna bytas ut mot en situation i vården: när vi fick åka med ambulans med vår son, jag födde barn eller när min mamma höll på att dö. Stunder när livet är så oerhört skört och man befinner sig i en situation man faktiskt inte klarar av själv. Vi kan hålla på och käbbla om det ena eller andra, men jag tror att inför livets skörhet är vi alla lika: alla behöver en hand att hålla i eller en trygg famn som kramar en.

Kanske kan Lööfs nya insikter göra Centerpartiet till en kraft att hejda marknadiseringen av vår gemensamma välfärd?

Annie Lööf sätter själv fingret på det i sin hjärtskärande intervju i DN. Som mamma väller ångesten inombords när Lööf berättar om sina upplevelser. Hon säger att det har förändrat henne och gett henne nya insikter in i politiken. Jag tror verkligen att det stämmer. Personliga upplevelser kan absolut få politiska konsekvenser.

Pandemin är långt ifrån över, men dess konsekvenser kan redan skönjas. Många varnade för att vården skulle kollapsa när coronakrisen var som värst. Det gjorde den inte, även om det var extremt tufft och personalen arbetade ständigt med små marginaler. Det är imponerade att se hur Sveriges sjukvård kunde ställa om. Samtidigt  blev det uppenbart att marginalerna är alldeles för små och att hälsa i allra högsta grad är en klassfråga.

“För vem kommer helhjärtat kunna kalla sig höger efter coronakrisen?” Denna fråga ställde jag i april, när coronakrisen pågick som allra värst. Inte för att jag trodde att alla helt plötsligt skulle bli vänster, men krisen synliggjorde hur beroende vi alla är av välfärden. Nu måste väl ändå de mest ihärdiga privatiseringsvurmarna ge upp, var vi många som tänkte.

Samtidigt vet vi ju att högern tar varje kris i tillfälle att flytta fram positionerna. Detta gäller även coronakrisen. Återigen kommer man använda en omvälvande samhällskris till att påskynda redan pågående politiska processer. Man kommer helt enkelt använda coronakrisen för att fortsätta privatisera och sänka skatten och kanske kommer man återigen börja mobilisera för privata försäkringsalternativ? Men det är det sista sjukvården behöver. Resurser, bättre arbetsmiljö, fler kollegor samt ett gediget folkhälsoarbete – det låter inte revolutionerande men det är ungefär så man kan sammanfatta de stora utmaningarna i sjukvården idag. Frågorna beslutsfattare måste ställa sig är: vem kommer att vilja arbeta i sjukvården när tid och resurser knappt finns? Varför minskar arbetarklasskvinnors förväntade livslängd när alla andras ökar? Och hur rustar vi sjukvården för nästa pandemi?

Den svenska hälso- och sjukvården är i världsklass och de medicinska resultaten är i topp. Samtidigt står svensk sjukvård inför enorma utmaningar, det har inte minst coronakrisen lärt oss. Men Sverige har trots allt modellen för det mest jämlika sjukvårdssystemen i världen. Låt inte högern använda coronakrisen till att förstöra detta i grunden. Kanske kan Lööfs nya insikter göra Centerpartiet till en kraft att hejda marknadiseringen av vår gemensamma välfärd?