ledare Storföretagens allt större makt måste upp på agendan. Det är därför helt nödvändigt att arbetarrörelsen lägger ner tid på ett eget tänkande angående ekonomisk demokrati och omfördelning.

Varför är ekonomisk demokrati via anställdas ägande så ovanligt i svenska företag och hur kan detta ändras? När professorn i statsvetenskap Bo Rothstein år 2012 i en forskar-antologi ställde frågan så uteblev den politiska debatten helt.

Nu återkommer han med ett nytt förslag. Ge löntagarna inflytande över företagskapitalets avkastning. Löntagarägda företag skulle kunna minska risken för populism, och vara ett verktyg mot ökade ekonomiska klyftor, skriver han i en debattartikel i DN. Höjda skatter, bättre offentlig service och högre bidrag är tyvärr knappast längre realistiska lösningar, menar han och förordar istället en modell för löntagarägande som används i USA och exempelvis gjort att många anställda i det personalägda dagligvaruföretaget Publix med 188 000 anställda kan pensionera sig som dollarmiljonärer.

En sådan modell borde vara lika oproblematisk som att privata hyreshus tas över av hyresgästerna och görs om till bostadsrättsföreningar, anser Bo Rothstein. (Vilket i och för sig kan vara både problematiskt och konfliktfyllt, vilket alla vet som varit nära frågan.) Vad han föreslår är alltså en reträtt från ett samhälle med en stark stat och starka välfärdssystem.

Uppluckrade relationer mellan arbete och kapital har inte setts som någon fördel.

Förslaget får också mothugg från LO:s chefekonom Ola Pettersson, som inte är lika övertygad som Rothstein om att högre skattekvot och mer resurser till välfärden för att minska klyftorna spelat ut sin roll, även om det politiskt ser ut så just nu.

Och han instämmer inte heller i att ökat kooperativt och annat personalägande varken är en höger- eller vänsterfråga, som Sophie Nachemsson-Ekwall, författaren till en rapport i ämnet från  tankesmedjan Global Utmaning, säger i en intervju med Dagens Arena.

Tankesmedjan förordar en modell med en »inkluderande och hållbar kapitalism« där anställda är önskvärda hel- eller delägare i det privata näringslivet och där »den historiska konflikten mellan kapital och arbete behöver ersättas med mer fokus på samarbete och medskapande.«

Men konflikten mellan höger och vänster har definitivt inte spelat ut sin roll i ett Sverige där även Centern och Liberalerna i stort är hantlangare åt kapitalintressen, konstaterar Ola Pettersson. Att tala om fler kooperativ i välfärden är bara ett sätt att lägga ut dimridåer framför de verkliga förhållandena där jättarna slukar de små.

I Sverige har välfärd och ekonomisk tillväxt åstadkommits via starka fack och arbetarrörelsen, en stor offentlig sektor och hög tillit mellan människor. Uppluckrade relationer mellan arbete och kapital har inte setts som någon fördel.

Och därför har det inte heller funnits behov av alternativa modeller för personalägande, som exempelvis i Italien och USA. I det förstnämnda landet för att staten inte levererar frihet från korruption, och i det sistnämnda för stor brist på både social trygghet och facklig styrka. Endast 6,5 procent av anställda i privata sektorn är organiserad.

.Trots en stark idétradition där kooperationen fanns med i det växande välfärdssamhället från 1800-talets slut och fram till peaken på 1960-70-talen är Sverige idag alltså ett av de länder i västvärlden där personalägda företag är allra ovanligast. Den idéburna sektorn står bara för cirka 3 procent av vår ekonomi och de flesta födda efter 1980 saknar kunskaper om vad »tillsammansägande» innebär.

Tiden är mogen för en ny debatt om löntagarägande.

På svenska högskolor och universitet saknas dessutom helt utbildning om kooperativa företag, enligt en undersökning som Svensk Kooperation nyligen gjort.

I valrörelsen talade samtliga partier varmt om socialt företagande, men i praktiken har inte mycket hänt.

I den svenska välfärdssektorn har kooperativa och idéburna inslag trots den ursprungliga entusiasmen förblivit försumbart, runt 2 procent, samtidigt som aktiebolagen tagit för sig.

Björn Elmbrant beskriver målande i sin bok Marknadens Tyranni hur de fyra kvinnor som startat Brismarksgården, ett kooperativt äldreboende i Hoting, tvingades lämna över till Attendo som med färdiglagade matlådor från Stockholm och färre anställda pressade priset, för att bli kvitt uppstickare från en sektor de såg som ett potentiellt hot.

»Dramat i Hoting handlar om kvinnor mot gubbar, stad mot land, sociala värden mot affärsmässighet, och ekologi mot ekonomi. Man skulle kunna säga att Danderyd kör över Hoting.«

Personalägda företag i större skala kan ställa till det för den svenska modellen. Vem förhandlar man med om fackklubb saknas? Det är ont om exempel, men Ljuders Nickelsilfverfabrik i Hovmantorp är något så ovanligt som ett demokratiskt ägt svenskt verkstadsföretag, med såväl fackklubb som representation i bolagsstyrelsen. 2015 fick de dessutom ta emot det första stora Jämlikhetspriset som delas ut av stiftelsen Jämlikhetsfonden. Juryns motivering löd: »Ljuders Nickelsilfverfabrik har visat att ett medarbetarägt och demokratiskt styrt industriföretag kan vara både effektivt och konkurrenskraftigt. Den jämlika och demokratiska ägandeformen har varit en styrka som möjliggjort alla medarbetares engagemang och kreativitet.«

Daniel Swedin skriver i Aftonbladet att ökat löntagarägande kan vara värt att begrunda som en metod mot rövarkapitalismens härjningar.

»Som svar på klasskampen uppifrån är det kanske på tiden att vi plockar fram den gamla idén om löntagarfonder igen.
Åtminstone för att fundera över ett av systemets grundproblem: hur ökar vi löntagarnas inflytande över ekonomin.«

Och det är inte konstigt att många ropar efter och söker alternativ till det vinstmaximerande företagandet, med mera mångfald och delaktighet för anställda. Där behöver vi revitalisera diskussionen om hur olika kooperativa lösningar kan bidra. Men framförallt behöver vi prata om demokrati och välfärd.

Vi har fått en väldigt obehaglig kapitalism där stora företag bygger upp monopol och snokar i våra liv. De kommer till kommunerna och kräver subventioner men vill inte betala skatt eller teckna kollektivavtal. De försöker dessutom vara så nära våra offentliga ekonomier som de kan och skumma grädden ur mjölken. Nätläkare och friskolor är bara några exempel.

Även om LO inte har en aktuell politik i frågan understryker chefekonom Ola Pettersson att facket »aldrig ska vara negativt inställda till större löntagarägande. Det handlar om hur man utformar incitamenten.« Då är det helt nödvändigt att arbetarrörelsen nu lägger ner tid på ett eget tänkande i ämnet, med tanke på den enorma koncentration av ägande vi ser idag. Tiden är mogen för en ny debatt om löntagarägande, som ett sätt att skapa större förutsättningar för omfördelning, säger han.

Det är bara att instämma. Att frågan fortfarande är tabu är helt ohållbart.

Arbetarrörelsen måste våga och vilja ta en konflikt med kapitalägandet om var gränserna går.

Det handlar inte om att löntagarna ska ta över de privata företagen utan om att hindra de privata företagen att ta över skattebetalarnas kassor.

 

FOTNOT: I år gick Jämlikhetsfondens pris till ett annat löntagarägt företag, Teknikkonsultföretaget Bjerking, medarbetarägt sen 1957 och med drygt 400 anställda. I motiveringen sägs bland annat: »Att de anställda tillsammans äger har skapat en trygg arbetsplats, där viktiga mål är att bidra till ett gott samhälle och där miljö- och hållbarhetsfrågor är grundläggande i all verksamhet.«

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena