debatt Ett fritt östeuropeiskt universitet borde i högsta grad ligga i Sveriges intresse. Här har regeringen, riksdagen och inte minst forskare och universitet ett ansvar, skriver Olof Kleberg.
Diktaturens betsel dras åt allt hårdare i Ryssland och Belarus. Det gör ont, avsiktligt ont. Särskilt brutalt sker det i Belarus, i dagarna ett år efter det val som president Lukasjenka vann genom fusk.
Regimerna kontrollerar informationen, förbjuder organisationer som försöker arbeta för ett mänskligare samhälle, fängslar oliktänkande, fixar till domar.
Omvärlden kan inte göra mycket för att hejda dessa försök till nedbrytning av den samhälleliga sammanhållningen – som ännu är stark i Belarus. Fördömanden utfärdas men utan verkan. Sanktioner har införts från främst USA men även EU. De har haft en viss verkan men detta är tämligen slutna ekonomier som inte påverkas starkt. Mer verksamma är nog sanktionerna mot allt fler enskilda makthavare och oligarker.
Sluteffekten är att Belarus nu tvingas ty sig än tätare till stormakten Ryssland.
Men relationerna mellan väst och Ryssland/Belarus får inte fastna i kritik av regimerna. Det gäller att i stället utöka kontakterna med civila organisationer och grupper i dessa länder. Vi vet att många miljoner ryssar och belarusier vill få slut på maktövergrepp och korruption. De önskar sig en annan utveckling – mer demokrati, mångfald, frihet.
Särskilt gäller detta ungdomar och de stora städernas invånare. I Ryssland tänker sig bara en knapp tredjedel av väljarna att kunna rösta på Putins maktparti Enade Ryssland i valet i höst. Många avstår.
Ryssar (men inte belarusier) kan alltjämt resa fritt, internet är något begränsat i Ryssland men inte stängt för utlandet som i Kina. De flesta staterna inom EU utnyttjar inte de öppningar som trots allt finns. De står passiva.
Ändå finns det så många kontaktytor som kan skapas på gräsrotsnivå och i någon mån redan existerar (Lars Ingelstam ger en bra översikt i boken Grannlaga). Inom kultur kan teatrar, körer, orkestrar och museer ordna utbyten, liksom idrottsföreningar, skolor eller miljögrupper av alla slag. Hela utbildningsområdet liksom den sociala sektorn har mycket att vinna på ömsesidiga öppningar.
I sommar har ett mycket intressant förslag lanserats för att minska isoleringen. Det har fått brett stöd från ca 60 europeiska (även ryska) och amerikanska forskare och kulturaktiva, både höger och vänster. Där ingår personer som Nobelpristagaren Olga Tokarczuk från Polen, författaren Dmitrij Bykov från Moskva, journalisten Masha Gessen, forskarna Ivan Krastev från Wien, Timothy Snyder från Yale och Slavomir Žižek från Ljubljana.
Förslaget går ut på att skapa ett fritt europeiskt universitet för unga människor från i första hand Ryssland och Belarus men också från andra auktoritära länder i öst. Man vill skapa ”en fyrbåk av hopp”. Uppropet (i Sverige publicerat i SvD 30 juni) uppmanar EU, Europarådet och Östliga partnerskapet att ompröva sanktionerna och övergå till positiva insatser. Det gäller att skapa en ”medborgerlig diplomati”.
Ingen svensk forskare eller Rysslandskunnig deltog i uppropet. Ingen tycks ha tillfrågats. Det är beklagligt.
Omkring 1 000 yngre personer ska erbjudas några års stipendier för grundutbildning eller forskarstudier. Också de som har tvingats lämna sina länder ska inbjudas. Inriktningen ska vara samhällsvetenskap och humaniora med demokrati som ett viktigt fokus.
När jag talade med en av initiativtagarna, Alexander Etkind, professor i rysk-europeiska relationer vid Europeiska universitetsinstitutet i Florens, var han full av tillförsikt:
Vi har mötts av stort gensvar. Men vi måste få en finansiering. EU-kommissionen har bjudit in oss till dialog inom kort.
Etkind påpekar att förslaget passar väl in i EU:s post-pandemiplaner om att stärka demokrati och medborgarinflytande. Själv ser han en möjlighet:
EU har ju frusit alla bidrag till projekt i Belarus efter all brutalitet. Här borde det finnas möjlighet att öppna dessa bidrag för att i stället stötta detta gränsöverskridande projekt.
Det kan kanske bli svårt. Det byråkratiska EU för nog inte gärna över medel från ett ändamål till ett annat. Å andra sidan är EU-kommissionen bra på att hitta kryphål.
Men hur ställer sig andra universitet med liknande inriktning till ett sådant östeuropeiskt universitet?
Inga problem för Europeiska universitetsinstitutet, menade Etkind. Institutet är ett forskningsorgan med flerårsstipendier för ca 1 000 forskare men i stort sett bara från Västeuropa. Andra som Centraleuropeiska universitetet i Wien och Collège d’Europe i Brygge är positiva.
I Vilnius existerar sedan 2004 ett belarusiskt universitet i exil, European Humanities University (EHU). Det stöttas av bl a svenska Sida, i år med 10 milj kr. Där utbildar man främst belarusiska studenter. Hittills har ca 2 700 tagit examen där, de allra flesta har återvänt till Belarus och fått arbete. Hur det går nu efter regimens nya förtryck är nog oklart.
En av studenterna som skulle ha fått sitt examensdiplom i sommar är ryskan Sofija Sapega. Hon dök inte upp. Orsak: Hon sitter fängslad i Minsk, kidnappad från ett flyg från Aten, tillsammans med den regimkritiske belarusiske bloggaren Raman Pratasevitj.
Hur ser man vid EHU på ett nytt östeuropeiskt universitet? Kan det bli en konkurrent? På min fråga svarade Maksimas Milta, kommunikationschef på EHU:
Utbildning är den enda verkliga drivkraften för samhällsförändringar, särskilt i övergångar från totalitära regimer. Så vi tror därför på en synergi mellan aktörer som verkar i samma syften.
Ingen svensk forskare eller Rysslandskunnig deltog i uppropet. Ingen tycks ha tillfrågats. Det är beklagligt.
Men Sverige kan som starkt intresserat av kunskapsutveckling och demokratiförstärkning göra en insats.
Förslaget om ett fritt östeuropeiskt universitet borde i högsta grad ligga i Sveriges europeiska intresse, ett sätt att visa att det civila samhället är viktigare än regimer. Ju fler kontakter desto mindre blir misstron.
Här har både den svenska regeringen, partier i riksdagen och inte minst forskare och universitet en uppgift, man kan nästan tala om ett ansvar, för att bidra till en konstruktiv insats för unga människor i Ryssland och Belarus. Utbildning är drivkraften för samhällsförändringar särskilt i totalitära stater, som Maksimas Milta sade.
Än så länge har det nya universitetet varken resurser eller en plats att verka ifrån. Spelplanen ligger alltså öppen för svenska initiativ!
Olof Kleberg
Tidigare chefredaktör för Västerbottens-Kuriren
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
