Ledare Många har under krisen hävdat att världen kommer att förändras i grunden av coronakrisen. Men frågan är hur. Inga stora institutionella förändringar har skett. Var är det nödvändiga nytänkandet och genomgripande idéer från de politiska partierna? Det ideologiska och politiska tomrummet måste fyllas.
I veckan åkte Atlanta BC ut ur Champions League. Det var nog många som höll på den blåsvarta Bergamoklubben. Inte minst mot bakgrund av coronatragedin i staden. Men till sist vann den parisiska storklubben PSG och besegrade den lilla italienska fotbollsklubben. I den stora fotbollsvärlden stod David mot Goliat.
Intill de sista minuterna såg det ändå ut som Atlanta skulle kunna gå vidare men så lyckades Neymar da Silva Santos och Kylian Mbappe tråckla sig igenom det hårt kämpande italienska försvaret och gjorde två mål under loppet av några minuter. En kvartsfinal i världens mest prestigefyllda fotbollsturnering för klubblag var förstås gott nog för Atalanta. Men ändå går det inte komma ifrån att det var lite sorgligt.
Atalanta saknade exempelvis sin största stjärna Josip Ilicic. Det var i hög grad Ilicic som låg bakom succén i Champions League. Nu har han försvunnit från klubben, osäkert varför och var han är. Personliga problem nämns. Det spekuleras i om det finns en koppling till corona och karantänen. Och Bergamo är nog den plats i världen som mig veterligen drabbats allra värst av pandemin. Dessutom kopplas smittspridningen till Atalantas matcher i åttondelsfinalen mot Valencia. Den första matchen spelades på stora San Siro i Milano den 19 februari och returmötet i Valencia den 10 mars. Med tiotusentals tillresta Atalantafans till båda städerna.
Detta är demokratins och välfärdsstatens stora utmaning. Förhoppningsvis dess stora stund i historien.
Sex tusen personer uppges nu ha avlidit i Bergamo. Ungefär lika många som i Sverige totalt sett. Staden har cirka 120.000 invånare. Det innebär att fem procent av befolkningen har gått bort i corona. Siffran är skrämmande. Om vi teoretiskt föreställer oss en lika stor spridning i hela Sverige skulle 500.000 ha dött här i landet. Men spridningen i Bergamo gick under radarn innan rekommendationerna utfärdades och restriktionerna genomfördes.
Räkneexemplet vittnar vilken förödande sjukdom corona är och vad som hade kunnat hända på många andra ställen om inga åtgärder för att stoppa och begränsa smittspridningen hade vidtagits. Bergamo påminner oss om den dramatiska situation alla världens länder befann sig i början av mars när faran till sist identifierades. Ett halvår senare är den mest akuta fasen över i många av de länder som initialt drabbades, även om oron för klusterspridning är stor och en »andra våg« inte kan uteslutas. Men många länder världen runt befinner sig mitt inne i eller i början av smittspridningen, men mycket varierande förutsättningar att hantera sjukdomen och begränsa smittspridningen. En slutsats är att vi kommer att leva med följderna av epidemin längre än vi kanske kunde föreställa oss i våras.
I Sverige ligger många av restriktionerna kvar åtminstone resten av året. Fallande BNP och ökande arbetslöshet är uppenbara ekonomiska konsekvenser. Vissa branscher drabbas extremt hårt av restriktionerna. Vi kommer förmodligen inte att se en snabb återhämtning utan en mer utdragen ekonomisk nedgång som kan sträcka sig över flera år. Många har under krisen hävdat att världen kommer att förändras i grunden av coronakrisen. Men frågan är hur.
Det mesta ser ju ändå ut som tidigare. Inga stora institutionella förändringar har skett. Kanske väntar en politisk process efter den historiska krisen? Men än så länge har jag inte sett så mycket nytänkande och några genomgripande idéer från de politiska partierna. Men dom kanske fortfarande är i karantän? Men här finns uppenbarligen ett ideologiskt och politiskt tomrum som ännu inte fyllts med ett genomarbetat politiskt innehåll.
Det saknas förvisso inte ett förslag, eller åtminstone början till en dagordning för framtiden efter corona. Många kopplar senare tids epidemier till den stora klimatpolitiska utmaningen som ligger på vår generations axlar. En annan handlar om att delvis revidera senare decenniers globalisering, eller åtminstone dess fixering vid just-in-time vad gäller lagerhållning och sårbara globala värdekedjor. Särskilt förstås vad fäller lager av och tillgång till medicin och skyddsutrustning. Paradoxalt nog är pandemin global, men lösningarna för att hantera i hög grad nationella samtidigt som det nödvändiga internationella samarbetet inte levt upp till förväntningarna.
Vidare har i stort sett alla politiska partier lovat mer pengar till vård och omsorg. De ekonomiska offentliga insatserna för att hantera nedstängnigen har varit av en storleksordning som tidigare betraktades som omöjliga politiska åtgärder. I nästa fast kärvs ekonomiska insatser och investeringar för att motverka och överbrygga den ekonomiska nedgången under en rad år framöver. Så nog finns här ansatser till ett efter-corona-program. För den vill tänka politiskt strategiskt.
Detta är också demokratiernas och välfärdsstaterna stora utmaning och förhoppningsvis stora stund. Diktaturerna gör vad de kan för att dölja sanningen om corona i sina länder och genomför drakoniska restriktioner mot sina medborgare. I demokratiska länder handlar restriktionerna ytterst om att hantera en kris för att, som Ivan Krastev skriver i Är morgondagen redan här? Hur pandemin förändras Europa, försvara demokratin och skydda medborgarna.
Men som Krastev konstaterar måste medborgarna i en demokrati kunna rösta, politikerna kunna debattera och människor kunna röra sig fritt och träffas och handla kollektivt: »Jag kan omöjligt föreställa mig att demokratierna kommer att överleva om vi inte kan samlas i grupper som överstiger femtio individer.«
I höst kommer USA att välja president samtidigt som coronakrisen eskalerar. Kanske utan traditionella valmöten. Demokraternas och Republikanernas konvent som nu stundar kommer att vara i huvudsak digitala. I coronans spår har auktoritära ledare runt om i världen flyttat fram sina positioner. Det räcker att titta på och nämna länder som Ungern, Polen, Ryssland och Turkiet. Den fullfjädrade diktaturen i Kina har nu strypt demokrati och yttrandefrihet i Hong Kong på det mest brutala sätt.
Corona härstammar som alla vet från Kina, som länge försökte hålla inne med kunskap och dölja faran. En konsekvens av allt detta är att misstron mot den globala supermakten Kina nu har ökat. På goda grunder. Den tidigare naiviteten om utvecklingen i Kina är nu borta.
Vi kommer av dessa skäl att leva i en mer konfliktfylld och osäker värld under kommande år, ja kanske under många år framöver. Därför är detta demokratins och välfärdsstatens stora utmaning. Förhoppningsvis dess stora stund i historien. De politiska efter-corona åtgärderna måste utformas och konkretiseras i detta ljus.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
