Ulf Göransson rapporterar från ett Malta där nationalisterna förlorat och Europas yngste statsminister tagit plats.
Efter nästan 25 år i opposition har Labour återtagit styret på Malta. Detta efter en alltför lång valkampanj som pågått sedan mitten av december. Då utlyste den dåvarande premiärministern nyval efter att ha förlorat majoriteten i parlamentet när två ledamöter valde att hoppa av förslaget till ny budget.
Labour har fått revansch och får nu Europas yngste statsminister, Joseph Muscat, 39 år. Valdeltagandet var högt, över 90 %. Det ger Malta en position i toppen av listan av EU-länder.
Flera opinionsundersökningar har pekat på Labourvinst, men bortfallen i undersökningarna var höga och därför fanns en stor osäkerhet kring sifforna. Och ingen av opinionsundersökningarna hade pekat på en så stor segermarginal.
Det var lika mycket nationalisterna som förlorade som att Labour vann. Skillnaden var de båda frontfigurerna; premiärminister Gonzi och Labourledaren Muscat. Gårdagen mot framtiden. Framtiden vann.
Det räckte inte att visa upp en god ekonomi. Folket ville förändring. Energifrågan var den enskilt viktigaste valfrågan. Medan Labour agiterade för lägre energipriser, pekade nationalisterna på Maltas goda ekonomi med låga underskott och låg arbetslöshet.
Ytterligare en orsak till jordskredssegern var de många korruptionsskandaler som drabbat främst nationalistpartiet och dess företrädare.
Mutor och mygel är en del av vardagen på Malta. Från den enskilde tjänstemannen som har hand om lokala bygglov eller släpper igenom undermåliga bilar vid bilprovningen, till direktörer och politiker som gör sig rika genom att utnyttja sina maktpositioner.
Just nu står flera höga chefer och styrelseledamöter i det statligt ägda energiföretaget inför skranket för att ha tagit emot mutor från utländska oljeföretag. Oljeföretagen har tilldelats lukrativa oljekontrakt mot betalning under bordet. Hundratals miljoner har hamnat i fel fickor.
Det som dock fick väljarna att reagera starkast var när hemliga dokument läckte ut och visade att regeringen, samtidigt som man drev en tuff besparingspolitik, hade tillskansat sig själva löneökningar på 250 000 kronor om året i all hemlighet och utan att rapportera till parlamentet.
Även de starka banden mellan Nationalistpartiet och den katolska kyrkan har varit ett sänke för regeringen. Malta var tillsammans med Irland de sista bastionerna med förbud mot skilsmässa.
Förra året folkomröstade Malta om rätten till skilsmässa och en majoritet röstade emot regeringens förbudslinje. Folkomröstningen splittrade dock regeringspartiet och flera företrädare valde att öppet kritisera den inre particirkeln med premiärministern i spetsen för att inte lyssna på folket och för att låta en liten klick styra landet. Inte ens valet av en ny vice partiledare mitt under valkampanjen och som lovade att bryta upp klickväldet övertygade väljarna.
Malta har i praktiken ett tvåpartisystem. Så har det varit ända sedan britterna lämnade ön och Malta blev självständigt 1964. Helt fritt från britterna blev man inte förrän 1979 då den sista brittiska militärbasen stängdes.
Mycket av det brittiska lever kvar. Tvåpartisystemet är ett exempel. Lagstiftning och byråkrati ett annat.
Malta har en relativt hög andel små- och enmansföretag. Industrisektorn är liten. Man har inga råvaror eller energitillgångar. Turismen är den viktigaste näringen. Under de senaste åren har Malta, liksom Cypern, lockat till sig företag inom finansmarknaden. Bland annat har flera svenska ”bettingbolag” etablerat sig på ön.
Klasskillnaderna är stora, liksom inkomstskillnaderna. Minimilönen är ca 50 kronor i timman. Medelinkomsten ca 11-12 000 kronor i månaden. Prisnivån är hög jämfört med inkomsterna eftersom huvuddelen av alla varor måste importeras. Låga priser för jordbruksprodukter motverkas av extremt höga energipriser, ungefär dubbelt mot Sveriges.
Maltas valrörelser och politiska konflikter är kantad av bråk och våld. Det politiska engagemanget är stort. Så även i år. Men engagemanget har ofta lett till konfrontationer. Bråk och misshandel var ett vanligt inslag i den politiska striden under 70-, 80- och 90-talet. Även vid valet för fem år sedan inträffade bråk och misshandel. Vid enstaka tillfällen har stridigheterna lett till grövre våld, till och med till mord med politiska förtecken. Några av dem ännu inte uppklarade.
Labour genomförde en engagerad valkampanj, med dörrknackning och personliga samtal, något som vi kan lära av inför nästa års val, även om sakpolitik och förutsättningar skiljer sig. Labour lyckades ingjuta framtidstro i en tid när grannländerna runt Medelhavet har stora ekonomiska problem och hög arbetslöshet. Många unga och många medelklassväljare har bytt sida.
För den nya premiärministern, Joseph Muscat, blir det en tuff utmaning. Hans förtroende bland väljarna är stort. Större än förtroendet för Labour som parti. Just nu kan han rida på sin egen framgångsvåg. Visst finns det orosmoln. Men hoten kommer inte från motståndarna utan från de egna leden. Historien förskräcker. Inre konflikter, militanta ledare och korrupta labourpolitiker har tidigare skrämt bort väljare.
Förhoppningarna är stora. Många frågor återstår att lösa för Europas mest tättbefolkade land, lika stort som Bornholm och med 400,000 invånare; korruptionen, den låga skattemoralen, andelen kvinnor som har arbete, miljöförstörelsen och energin. Det är fem år till nästa val. Det finns tid och vilja att klara problemen. Frågan är om man lyckas hålla ihop och fortsätta lyssna och engagera människorna. Gör man det kan det bli ytterligare fem år vid rodret.
Ulf Göransson är journalist, tidigare talskrivare åt Olof Palme, statssekreterare och generaldirektör.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
