Håkans Hörna Ryska filmer för att förstå utvecklingen. Kristerssons svaga punkt. Okänd soldat och finska positioner i Nato-förhandlingarna. Där har ni några av punkterna i Håkans Hörna den här lördagen.
Det mesta är väl redan sagt. Alla argument för och emot Nato har nu stötts och blötts, hit och dit. Tidshorisonten har inte gjort saken okomplicerad, särskilt inte för oss som håller eftertänksamhetens och långsamhetens lov högt, rentav som ett demokratiskt ideal. Men i det verkliga politiska livet är tid ofta en bristvara.
En underskattad pusselbit är att Finland den här gången visade Sverige vägen. Mikko Majander påminde på Dagens Arena om att Sverige inte i vederbörlig ordning informerade Finland om medlemsansökan till EU 1991. Något som länge skavt mellan våra två länders politiker och alltså fortfarande dyker upp när saken kommer på tal.
Sedan är det detta med Peter Hultqvist. Aftonbladet har rapporterat att han skrivit kontrakt på en sommarstuga i Åbo tillsammans med sin nya finska flickvän. Affären ska ha slutförts den 15:e maj, alltså samma dag den socialdemokratiska partistyrelsen fattade beslut om Nato. En händelse som ser ut som en tanke. Allt i den här Natoprocessen har ju gått enligt tidtabell. Ryssarna ska förstås inte få lägga beslag på Peter Hultqvists nya sommarstuga.
Pär Fagerström, en av Olof Palmes medarbetare och sedermera tidningsman, påminner mig om att den typen av komplikationer har rört till det i de svensk-sovjetiska relationerna även förr om åren. Olof Palme skällde vid ett tillfälle ut Sovjetunionens ambassadör i samband med förhandlingarna om de ekonomiska zonerna i Östersjön. Sovjets förhandlingsbud var expansivt. Palme förklarade senare för sina medarbetare att det sovjetiska budet innebar att den ekonomiska zonen skulle gå rakt över Fårö, där Olof Palme hade sitt sommarställe. Och inte bara han. På den tiden tillbringade nästan halva regeringen somrarna på Fårö.
Gotland verkar för övrigt spela en roll i årets valrörelse, åtminstone om Moderaterna får som dom vill. Partiet har nämligen pekat ut rosornas ö som en svensk ”swing state”. Ett fåtal röster avgjorde mandatfördelningen på Gotland förra gången. Och med ett enda mandat till hade alliansen blivit större än de rödgröna och Ulf Kristersson kunnat bli statsminister. Kristersson åker nu skytteltrafik till Gotland. Det känns som ett försök att i efterhand vinna ett tidigare förlorat val. Men vem vet, blir det jämnt den här gången kan ett fåtal röster och något enstaka mandat avgöra vem som blir statsminister. Men valresultat upprepar sig sällan. 2018 innebar ett enda gotländskt mandat att alliansen föll samman, med allt vad det inneburit i form av januariavtal, regeringskris och förlorade budgetomröstningar.
Inrikespolitiken hamnar av naturliga skäl i skymundan i tider av krig. Vilket inte hindrar att stora politiska skiften inträffar just då. I den senaste partiledardebatten vecklade Ulf Kristersson ut sin inkluderande arm och omfamnade sitt regeringsunderlag, som numera består av M, KD, SD och L. Detta alternativ har ännu inte fått något officiellt namn. Motståndarna talar om de ”blå-bruna” eller de högerkonservativa partierna. Eller varför inte bara ”Borgerlig Kris”, efter Kristersson. För att alludera på alliansen går det bra att lägga till det försämrande prefixet ”mes” för att fånga detta ”vangifte:” mesalliansen.
Magdalena Anderssons möjliga parlamentariska underlag framstår som skakigt, en de ovilligas möjliga eller omöjliga koalition. Kristerssons strategi är att lansera sitt parlamentariska underlag och sig själv som en potent regeringsbildare. Vi får väl se hur det går. Sverigedemokraterna är det stora orosmolnet på den kanten. Mesalliansen är en de politiska maktambitionernas nödvändighet. Till denna osäkra kalkyl ska läggas den oberäkneliga Ebba Busch. Samt att SD:s partisekreterare Richard Jomshof nyligen återigen gick till attack mot islam, och beskrev den som ”en avart” som inte har något ”i vårt samhälle att göra”.
Kristerssons ”selling point” (mesalliansen) är också hans svaga punkt. När Macron vann det franska presidentvalet passade Kristersson på att gratulera, det var ”väldigt bra” att en internationalist och europé fick fortsatt förtroende, särskilt som han ”bevisar sitt engagemang för Europa”. Det kan man varken säga om Macrons motkandidat Le Pen eller om Jimmie Åkesson, som Kristersson krokar arm med. Ibland övergår politikens krumsprång mitt förstånd.
Det lackar mot val och det mesta är som vanligt. Timbros VD Benjamin Dousa skramlar med det gamla påståendet att Sverige närmast kan liknas vid en enpartistat och har letat i arkiven och återlanserat en gammal kampanj om den s-märkta ”maktapparaten”. Den tankefiguren hade väl en viss relevans på 1970-talet. Men i dag? Kanske tror borgerligheten fortfarande att arbetarrörelsen besitter övermänskliga politiska krafter, möjligen gör en och annan i Rörelsen det också? Timbro har förstås också skrivit ett eget valmanifest, närmast att karakterisera som ett slags borgerligt Frankensteins politiska monster. Timbro har liknats vid borgerlighetens femte parti, eller kanske är det mer korrekt att säga sjätte parti efter att numera Sverigedemokraterna bjudits in i värmen.
Efter två år av omfattande pandemistöd (bidrag är generellt något irrationellt i ekonomernas värld) hävdar Finanspolitiska rådet i sin senaste rapport att Sverige utan problem kan betala en utbyggnad av försvaret till två procent av BNP. Vi har råd med både smör och kanoner, heter det. Men försvarsutgifterna ska inte täckas av större offentliga intäkter, utan borde, som det heter, kunna rymmas inom ”vad som är normala prioriteringar”. Hmmm.
Samtidigt varnar rådet för att höjda garantitillägg till pensionärerna och ekonomiska stöd till elförbrukare och bilister hotar det ”finanspolitiska ramverket”. Regeringen kritiseras också för att budgetmålen inte nås i år, trots att ekonomin är ”i balans”, förmodligen kommer det därför att behövas ”besparingar i höst”. Samtidigt är vi mitt inne i en skakig ekonomisk situation, som potentiellt förebådar en djupare ekonomisk tillbakagång. Nationalekonomer tänker inom ramen för sina ekonomiska modeller. Därför är det klokt att ta deras analyser och politiska rekommendationer med en stor nypa salt. Eller som dagsnoteringar i den ekonomisk-politiska debatten. På ekonomfronten intet nytt.
Men det är förstås krigets brutalitet som upptar det mesta av tankarna. I pandemins inledningsfas hette det att Sverige var ”fredsskadat”, präglade som vi är av två hundra år av fred. Begreppet är förstås missvisande, hur kan man skadas av fred? Och samtidigt är det uppenbart att framför allt vårt grannland Finland formats av 1900-talets inbördeskrig, vinterkrig och fortsättningskrig. De flesta känner eller kände någon som hade egna brutala erfarenheter från dessa krig som format Finlands politiska historia, samhälle och kultur.
Den erfarenheten speglar fortfarande ett slags kollektiv medvetenhet. ”Okänd soldat” som skildrar fortsättningskriget är en av de starkaste och mest realistiska krigsskildringar som någonsin skrivits. Proletärförfattaren Väinö Linnas bok bygger inte minst på författarens egna erfarenheter som soldat under andra världskriget. Boken har lästs av hundratusentals finnar, getts ut i ett stort upplagor och har filmatiserats tre gånger. Den tredje versionen har kommit som förlängd teveserie och ligger bland annat på Netflix. Det är en smärtsam påminnelse om krigets fasor, samtidigt som den inte heller blundar för finska försyndelser.
Ingen kan läsa ”Okänd soldat” eller se någon av filmatiseringarna och sedan glamourisera krig och våld. Men den är också en bild av den sociala och politiska klyfta som Finland bar med sig från Inbördeskriget 1918. Och om ett land som fick betala ett oerhört högt mänskligt pris för sitt oberoende. Och därigenom kanske började läka sina nationella djupa sår från 1918.
I mitt politiska självförsvar ingick som ung att lära mig allt om ryska revolutionen, eftersom många politiska konkurrenter på den tiden hyllade Lenin, Trotskij eller Stalin. Det var bara att läsa på för att kunna freda sig. Under Gorbatjovs 1980-tal väcktes intresset för Ryssland av förhoppningar om en demokratisk utveckling i Sovjet. Men snart tappade jag intresset. Något som förmodligen bottnade i en djupgående besvikelse. Nu blir jag av kriget tvingad att läsa mig tillbaka i historien, i ett slags retroaktiv kunskapsresa.
Det slår mig att jag på sistone redan innan kriget sett många filmer om Ryssland och Östeuropa. Jag tänker inte bara på den komiska teveserien ”The Great”, som handlar om Katarina den stora. Hon ska för övrigt vara en viktig historisk inspirationskälla för Putin. Om han till äventyrs skulle se ”The Great” spär det säkert på hans hat mot väst. Beskrivningen av livet i tsarens och Katarinas hov är inte särskilt smickrande, snarast förlöjligande. Om än rolig. Sveriges Television passade på att åter lägga upp ”Mr Jones” som är baserad på den walesiska reportern Gareth Jones resa i Ryssland i början av 1930-talet, en på många sätt riskfylld resa. Jones var en synnerligen modig journalist som med egna ögon kunde vittna om den stora massvälten i Ukraina 1932 till 1933, då flera miljoner dog. Men medierna i väst trodde inte riktigt på honom eller var inte tillräckligt intresserade.
Eller polska ”Lämna inga spår”, som handlar om polisens mord på den blott 18-årige polska poeten Grzegorz Przemyk 1983, som var aktiv i Solidaritet. Filmen ger en skrämmande bild av hur det kommunistiska maktsystemets särskilt utstuderade ränker lägger ett stort och brutalt lock på denna förbrytelse. Mekanismer som redan Arthur Koestler skildrade i ”Natt klockan tolv på dagen”. ”Kapten Volkonogov har rymt” är en mörk rysk thriller om en säkerhetsagent som schappar för att be de döda offrens anhöriga om förlåtelse. Nu jagas han själv av säkerhetspolisen och historien kan bara sluta på ett enda sätt, med Volkonogovs egen död. Fonden är Leningrad och de stora utrensningarna på 30-talet.
”Kupé nr 6” ger en dyster och gråmelerad bild av Sovjet på 70-talet, filmen är en självbiografisk roadmovie på tåg, med stora mängder vodka och lite romantik. Huvudrollsinnehavaren är en arkeologistudent som tar tåget till Murmansk för att bese några bortglömda hällristningar.
”Quo Vadis, Aida” skildrar folkmordet i Srebrenica och de etniska och religiösa konflikter som blottlades när kommunismen föll samman. Sammantaget har de här filmerna gett mig några viktiga pusselbitar till en förståelse av den långa vägen till kriget i Ukraina. Och som vanligt erbjuder kulturen en möjlighet till förståelse. Värt att påminna om nu när det på sina håll talas om bojkott också av den ryska kulturen, musiken, teatern och litteraturen.
Mest konfunderad och imponerad var jag nog av filmen ”Kamrater!” som skildrar ett arbetaruppror och KGB:s brutala massaker på fredliga demonstrationer i Novotjerkassk 1962. Den hade inte kunnat göras före 1989. Jag såg den som en realistisk skildring av vad ett maktsystems grindvakter är beredda att göra för att säkra sina privilegier och positioner.
I efterhand läser jag en kritisk analys av Mikael Tapper i filmtidningen FLM. Han påminner om att regissören Andrej Kontjalovskijs långa filmkarriär började redan under sovjettiden. Och han har belönats med medaljer även av Putin. Tapper beskriver honom som en framgångsrik opportunist som kanske brås på sin far, Sergej Michalkov, som skrev texten till den sovjetiska nationalsången. Som han fick skriva om tre gånger, de politiska regimerna och konjunkturerna skiftade. Den senaste texten är från 1992 då den gamla nationalsången återinfördes, musiken alltså. Icke desto mindre skildrar ”Kamrater!” glappet mellan partieliten och arbetarklassen, de stolta idealen och den brutala verkligheten. Tapper beskriver rentav filmen som en Putinanpassad dramatisering av massakern 1962. En av huvudpersonerna dammar till sist av sin undangömda kosackuniform för att ”kliva fram ur det förflutnas skräpkammare med en gammal ikon i handen som ett nationalistiskt – religiöst alternativ”. Den ligger, menar Tapper, helt i linje med Vladimir Putins mobilisering det senaste kvartseklet av ”den ortodoxa kyrkan, högerextrema kosackgrupper, nationalistiska ungdomsföreningar, motorcykelgäng, nynazister och kampsportsföreningar för att säkra sin autokrati”.
Den kontexten såg jag inte riktigt. Detaljerna vittnar ofta om de större sammanhangen. Och blixtbelyser inte sällan det centrala och avgörande. Precis som tingen kan klarna när man betraktar ett fenomen lite från sidan. Eller med en smula distans.
Vi behöver på djupet förstå vad som hänt i Ryssland. För att här och nu kunna mobilisera motståndet. För att längre fram i historien bygga broar mellan kulturer, människor och länder i öst och väst.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
