Från Beatles till Clash

Håkans hörna Håkan A Bengtsson skriver om händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången blir det första delen av en luttrad anglofils bekännelser.

Det är mer än femtio år sedan The Beatles splittrades. Men intresset för gruppen verkar inte klinga av. Beatlemanian är numera rent arkeologisk; allehanda gamla inspelningar paketeras i ständigt nya utgåvor, arkiven dammsugs på glömda och gömda versioner av de gamla mästerverken. Inför julen 2021 lanserades en omfattande CD-box om och med gruppens sista skiva Let it be. Samt den åtta timmar långa dokumentären Get back om själva inspelningen.

Året är 1969. Beatles bestämmer sig för att åter göra en livespelning, efter att sedan flera år ha övergett det påfrestande turnélivet. Men först måste de repa och skriva nya låtar, inom loppet av några veckor. Det är dessa dagar Get back-dokumentären skildrar, den beskriver ett slags kreativt kaos samtidigt som klockan tickar. Till slut bestämmer de sig för att hålla konserten helt oannonserat på taket till Apples kontor på Savile Row i centrala London. Flera av dessa liveversioner hamnade senare på Let it be. Några få tog sig över takåsarna och kunde se den historiska spelningen. Många samlades nere på gatan. De hörde men såg inget. Det blev den sista Beatlesspelningen. Ett värdigt och minnesvärt slut på ett unikt kapitel i musikhistorien.

Beatles känns på något märkligt sätt tidlösa. Deras stil och klädstil skiljer sig väl inte så mycket från dagens musikikoner. Men människorna nere på Savile Row skulle kunna vara hämtade från en annan tidsålder. Det är förstås fortfarande ett vitt England. Och klassamhället är närmast övertydligt synligt. Å ena sidan män i kostym, slips och plommonstop som uttrycker sig belevat och luftar sitt missnöje med oväsendet. Å andra sidan taxichaffisar som på cockneydialekt ger tummen upp.

Liverpool förknippades med arbetslöshet, kriminalitet och våld. Och en dialekt som var svår att förstå

Beatles var med och definierade 60-talets politiska och kulturella skifte. Men de formades också av sin uppväxt i hamnstaden och arbetarstaden Liverpool. Platsen är en ofta underskattad faktor i den politiska, sociala och kulturella geografin. För beatlarna växte upp på Merseyside utanför Liverpool. I en artikel i New Statesman 1963 rapporterade John Morgan från staden och skrev att Liverpool var en mix av fattigdom, sekterism och nihilism, en kombination som inte kunde skådas någon annanstans i landet.

Liverpool var en helt enkelt en ”rough city”. The Mersey sound var redan ett begrepp. På The Cavern var det trångt och mörkt, och ljudnivån våldsamt hög. Ja, uppenbarligen omgavs Liverpool av ett rykte om att vara en våldsam stad, något invånarna själva invände emot. John Morgan beskriver en stad präglad av klasskonflikter, slagsmål mellan arbetslösa och polisen, organiserad huliganism mellan katoliker och protestanter. Liverpool förknippades med arbetslöshet, kriminalitet och våld. Och en dialekt som var svår att förstå för folk i södra England, här uttalades ”club” – ”clob”.

Liverpool var som handels- och hamnstad tidigt en mångkulturell stad, präglad av invandring. Och staden har aldrig varit eller riktigt sett sig som brittisk, skrev Martin Röshammar i Språktidningen häromåret. De har snarare betraktat sig som ”scousers”. Scouse var en maträtt som var vanligt förekommande bland sjöman och i Liverpools hamn.
I början överdrev beatlarna sin scousedialekt när de uppträdde i offentliga sammanhang i brittiska medier. Röshammar beskriver dialekten som ett hopkok av iriska, walesiska, Lancashire-dialekt och skotska.

Beatles skräddades upp och slog igenom som välklädda unga män, med kostymer och slipsar. Men med lite längre hår. Men de hade en tuff och kaxig attityd. De satte aldrig sin fot på King’s College.
Du kan klä dig fint. Men språket bär alltid vittnesbörd om var du kommer ifrån.
I boken One Two Three Four. När Beatles erövrade världen påminner Craig Brown om att den konservative parlamentsledamoten,  senare partiledaren och premiärministern, Edward Heath en gång sa att Beatles inte pratade ”korrekt engelska”. Heath var son till en byggnadsarbetare, men det hördes inte, han hade lagt sig till med ett ”fint” uttal. Det var till och med så att Heath retades för sina ”egensinniga vokaler”. Monty Python-gänget lanserade en språkkurs på skiva: ”Lär dig tala heathiska.”

John Lennon svarade på Heaths kritik med att på en överdriven överklassengelska svara: ”Ay can´t understend Teddy saying thet et awl, reyaley, I cant understend Teddy.” Och så log han och tittade rakt in i TV-kameran: ”Jag tänker inte rösta på Ted.”

Richard Lester, en amerikan som tidvis bodde i England, regisserade bandets första film A hard day’s night och fascinerades av det brittiska klassystemet, sa att: ”Jag tror att de var först med att ge unga människor lite självförtroende, vilket gjorde att de arga unga männen med sin defensiva uppsyn försvann.” /…/ ”Beatles skickade ut klassamhället i rymden och skrattade sedan bort dess existens, vilket jag tror införde en mer jämlik ton på ett mer framgångsrikt sätt än något annat jag känner till. Efterhand togs det som självklart att det var de som på egen hand knäckte det brittiska klassystemet utan hjälp av utbildning eller familjebakgrund”

”Knäckte” är kanske att gå lite väl långt. John Lennons sång Working Class Hero visade förstås för hela världen att han var en kille från en engelsk arbetarstad. Paradoxalt var hans egen uppväxt mer medelklassig än de andra gruppmedlemmarnas. Men hans attityd och stil var mer rebellisk. Man behöver inte nödvändigtvis vara arbetare för att vara arbetarklassens hjälte. Eller som Richard Lester också uttryckte det: ”De var förstås mycket mer medelklass än de flesta ville erkänna.” Eller blev. Beatles bröt sig loss från sin arbetarklassbakgrund och lämnade Liverpool.

Get back-dokumentären bär också vittnesbörd om 60-talets politiska optimism. Och att Storbritannien var en kulturell stormakt när det kom till musik, mode och stil. Men tio år senare var framtidsprognoserna dystrare. 1979 har gått till historien som ”missnöjets vinter” i Storbritannien.

Under vintern 1978 och 1979 lamslogs landet av en rad strejker. De finansiella marknaderna satte landet under press. Imperiets hjärta beviljades nu krislån från internationella finansiella institutioner. Den ökända tidningen ”The Sun” hävdade att Labours premiärminister James Callaghan ska ha sagt: “Crisis, what Crisis?” Något han själv förnekade. Tidningen passade då på att citera Shakespeares inledande ord i Richard III: “Now is the Winter of our Discontent.” (”Missnöjets vinter är förbi för oss,/Nu strålar sommarsolen, solen York./Och alla moln som hängde över oss,/de är begravda nu i havets djup.”) Uttrycket satte bilden av ett Englands i kris 1979.

Bakgrunden var förstås att hela västvärlden hade hamnat i ekonomiska svårigheter. Även Sverige hamnade i en strukturell kris. Flera av de svenska basnäringarna genomgick en stor omstrukturering, eller avveckling. Men utmaningen i Storbritannien var betydligt större, de ekonomiska utmaningarna var mer djupgående, arbetslösheten och inflationen högre än i andra länder.
Den industriella revolutionen härstammade från norra England men nu inleddes en avindustrialisering av en illa organiserad och ålderdomlig industristruktur. Landet föll i den globala BNP-rankningen. I dag är industrisektorn betydligt mindre än i Sverige och i Tyskland.

1979 var slutet på en epok och början på en ny. Efterkrigstidens konsensus där Tory och Labour visserligen hela tiden bekämpat varandra, men ändå var överens om grunddragen i välfärdsstaten och om att staten hade en roll att spela, var snart över.

Filmen England 79 av Göran Hugo Olsson är en lysande och poetisk skildring av ett land under detta avgörande år. Den speglar de politiska striderna och de uppslitande konflikterna. Den blickar tillbaka och blottlägger ett samhälle på väg mot ett betydelsebärande vägval. Det skälver av ångest inför samtiden och framtiden. Kulturen blir en spegel av detta epokskifte.

The Clash som då stod på toppen av sin berömmelse är hela tiden i fokus. Efter popen kom punken. Clash var mer politiska än Beatles, och tuffare och hårdare. De formades av tidsandan. Dokumentären är en stark kombination av ord och bild. Jag har sällan blivit lika berörd av en enda röst som Tracey Thorns personliga och poetiska minnesbilder hämtade från hennes dagböcker. Hon blev sedermera själv popstjärna i Marine Girls och Everything but the Girl.

Den brittiska humorn och självironin slog väl an något hos oss

1969 var jag ett barn, 1979 ung och på väg ut i livet. England 79 handlar om ett land och en tid som genom bilder, musik och politik också blev en del av mig. Vi hyste en stor beundran för det brittiska eller det engelska, den fick jag med mig hemifrån. Imperiet var slut men Samväldet bestod. Efter kriget var England länge vår ledstjärna i världen, USA låg lite väl långt bort – så vi lutade oss mot London.

Vi växte upp med Tipsextra och svartvita engelska fotbollsmatcher i på lördagseftermiddagarna. Vi såg brittiska TV-serier som Familjen Ashton, Herrskap och tjänstefolk och inte minst Krutgubbar. Den brittiska humorn och självironin slog väl an något hos oss. BBC var vårt andra SVT.

Så vi längtade till London. Och 1979 åkte vi dit på familjens första riktiga utlandsresa. Vår talade engelska var inte klockren och tämligen otränad. Mina föräldrar som bara fick gå sju år i skolan hade läst en kurs i engelska, studiecirkeln Start. Så vi hankade oss fram.

Vi tog båten från Göteborg och la till i Felixstowe och åkte buss i tre timmar till centrala London. Jag minns att Anders Carlberg åkte med samma färja, förmodligen tillsammans med några av sina kompisar i Förbundet Kommunist. De knöt säkert kontakter med sina vänstervänner i London. Den brittiska politiken har alltid varit en inspirationskälla för oss i Sverige, både för vänstern och högern.

De här åren kunde de starka radikala vänstervindarna i Storbritannien inspirera aktivister både här och där. Kapitalismens kris betraktades som en socialistisk möjlighet. Men vänstern strejkade bort sitt inflytande i Storbritannien. Jag undrar om Anders Carlberg och hans vänstervänner noterade att kommunistpartiets tidning ”Marxism Today” precis publicerat två artiklar som förebådade ett politiskt och ideologiskt skifte. Den brittiske marxistiske historikern Eric Hobsbawm skrev att Labours marsch framåt hade stannat av. Och Stuart Hall myntade begreppet ”thatcherism” redan innan Tory hade vunnit valet 1979. Han identifierade denna -ism som ett hegemoniskt projekt. Stuart Hall hade läst sin Antonio Gramsci.

Mina egna minnen från London 1979 är kluvna. Jag upplevde staden som gråmelerad. Kanske inte förfallen. Men det var en stad och ett land på väg utför. Jag minns restauranger som blockerades av facket. I en rondell i centrala London låg en man och sov ruset av sig.
Chelseas fotbollsmatch ramades in av ridande poliser och onyktra supportrar. Jag minns inget av själva matchen.
Restaurangerna behandlade oss njuggt, vår engelska var ju stapplande. Tog dom oss för tyskar? Don’t mention the war. Den engelska vänligheten bara försvann.
Men jag köpte böcker och tidningar. Vi åkte taxi och gick på museum. Vi åt på en indisk restaurang den starkaste soppa jag dittills smakat. Vi kom ut i världen. Men den stora gamla metropolen var lite mindre tilltalande än jag hade väntat mig.

Det skulle dröja 15 år innan jag kom tillbaka till London. 1994 hade världen förändrats. Och jag mötte ett annat London, en annan stad i en annan värld.

Vi tog båten hem till Sverige 1979. Men den nya tiden började noga besett ta form där och då. Jag var kanske redan en luttrad anglofil. Efter Thatcher kom Blair, Boris och Brexit. Jag misstänker att mycket av det som hände sedan har sitt ursprung i den där skärningspunkten mellan The Beatles och The Clash.

Håkan A Bengtsson är vd för Arenagruppen och ingår i Dagens Arenas ledarredaktion