Charlotte: Dörrarna till Time Warner Cable Arena stängdes ett par timmar innan president Barack Obama skulle tala. Det var smockfullt redan då. Från sektion 212 högt upp i arenan ser jag stolarna fyllas. Det är en mäktig syn, nästan meditativ.
I arenan pågår en politisk show. Under den välregisserade ytan återfinns inte bara världens äldsta utan även världens modernaste parti vad gäller metoder, organisation och kommunikation. Stämningen stiger. Jag gör jag high-fives med afro-amerikanska kvinnor från North Carolina efter John Lewis starka tal om medborgerliga rättigheter och Republikanernas försök att begränsa valdeltagandet även 2012.
Tunga talare varvas med välgjorda infomercials samt korta framträdanden av James Taylor, Mary J. Blige och Foo Fighters. Den givna höjdpunkten, president Obamas entré, sker till tonerna av U2:s ”City of Shining Lights”.
När konfettin, självfallet i färgerna rött, vitt och blått, regnar ned efter Obamas tal har vi fått tre dagars uppvisning i politisk strategi.
Julián Castro – konventets huvudtalare – är ung och representerar såväl partiets framtid som den snabbast växande väljargruppen (latinamerikaner).
Michelle Obama gjorde en snygg och förödande effektiv kontrast mellan hennes familj och en utmanare som har avancerade hissar i garaget för att få plats med alla bilar. Och hon gjorde det utan att ens nämna Mitt Romneys namn.
Bill Clinton kallades in för att med sin magiska blandning av charm och pedagogisk förmåga detronisera den motståndarsida som är så radikaliserad att den vägrar acceptera forskning och fakta.
John Kerry gjorde en oväntad succé genom att, med ett leende, avfärda Mitt Romneys utrikespolitiska kunskaper och därmed hans möjlighet att leda USA i stora världen.
Joe Biden hyllade Obamas karaktär och beslutsförmåga med två exempel: kampen mot al-Qaida och för USA:s bilindustri. Hela hallen satt bara och väntade på knorren: Bin Laden är död, GM lever.
Obama följde inte upp med ett av sina bästa tal, utan snarare med ett av sina mer strategiska. Presidentvalet 2012 höll på att bli en folkomröstning om Obama. Med den svaga ekonomin som fond kunde Republikanerna erbjuda en vag, leende vit man med presidenthår och erfarenhet från näringslivet. Det var ingen dålig strategi.
Men efter ett lyckat konvent kunde Obama använda sitt tal åt att återigen göra presidentvalet till just ett vägval mellan två helt olika alternativ. Vi fick ett rejält försvarstal av de fyra första årens reformer, samt snabba illustrationer av vägvalet inom en rad politiska områden: jobb, energi och klimat, skatter, utbildning, sjukvård, utrikespolitik.
Inte Obama som Messias, utan mer som en statsman som vill slutföra ett påbörjat arbete. Han vet hur det är på Main Street och kryddade talet med berättelser om människor han har mött. Nu måste jobbet fortsätta.
Talet kan också tolkas som riskminimering av en president som börjar räknar med att vinna, och snarast vill förebereda landet på kommande, nödvändiga och tuffa reformer. I och med att Obama blåser till strid om USA:s vägval som nation hamnar också politikens stora frågor på bordet: statens storlek, USA:s roll i världen, öppna eller stängda gränser, samt moral- och livsstilsfrågor som i vissa fall kan hamna i Högsta Domstolen.
Under konventet gick det även att skönja en viss renässans för frågor och grupper som tillhör Demokraternas själ: Facket flyttar fram sina positioner när bilindustrin står i centrum. Kvinnoaktivisten Lilly Ledbetter höll ett av konventens bästa och mest uppskattade tal. HBT-frågorna hade en naturlig plats och klimatfrågan fick mycket utrymme i Obamas eget tal.
Det går även att tolka konventet som att Demokraterna är redo att ta strid för att välfärdspolitik och sociala frågor ska ses som en produktiv faktor – och inte en belastning – i den ekonomiska politiken.
Dagen efter Obamas tal, när människorna på Charlottes flygplats var märkta av akut sömnbrist, vaknade USA till nya, dystra jobbsiffror – samtidigt som Obamas popularitet ökar.
Stalltipset består därför tills vidare: Ekonomin kan fälla Obama, men när väljarna ställs inför ett konkret val är de inte redo att byta häst mitt i strömmen och satsa på Mitt Romney.
I historieböckerna kan därför konventen 2012 – Republikanernas relativt misslyckade och Demokraternas i stort sett lyckade – återfinnas som exempel på att de kan spela en avgörande roll.
Med reservation för att två månader är en evighet i världens största politiska cirkus.
Fotnot: Läs en längre version av texten, som även innehåller resonemang om Demokraternas strategiska kampanjarbete, på vår USA-blogg.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
