Den politiska berättelse som vann valet åt Reinfeldt handlade om att genom sänkt arbetslöshetsersättning öka det så kallade arbetsutbudet och därigenom minska arbetslösheten.
Lönerna skulle pressas nedåt i vissa sektorer när glappet mellan a-kassan och den gamla lönen ökade, och fler skulle komma i arbete. Men till lägre lön.
Allt kretsade (då som nu) om A-kassan, även om denna (då som nu) kallades för "bidrag".
Socialdemokraterna drev i valrörelsen kravet på att höja taket och detta sade Reinfeldt nej till. I nuvarande ekonomiska läge har förslaget emellertid aktualiserats även från borgerligt håll vilket är bra.
Trygghetssystemen sprider riskerna, mellan fattiga och rika, friska och sjuka, kvinnor och män. På en privat försäkringsmarknad måste däremot den svage alltid betala mer. Det ligger i själva systemet.
Att som Littorin tycka att denna privata försäkringsmarknad ska göra en större del av jobbet skapar ett samhälle där riskerna bärs av de svagaste grupperna och det är ovärdigt. Men vad är alternativet?
Idag finns från vänster två huvudsakliga förklaringar till den nymoderata kritiken av framförallt a-kassan. Antingen säger man (fast tyst) att de hade rätt och anpassar sig till den borgerliga problemformuleringen. Eller så säger man att "alliansen" var någon form av ulv i fårakläder som lurade svenska folket att rösta för förändringar som svenska folket egentligen inte ville ha.
Inget av dessa synsätt skapar en särskilt konstruktiv debatt, bägge fokuserar nästan uteslutande på moderaterna och det är i sammanhanget knappast det mest intressanta.
Trygghetssystemen som de ser ut idag är byggda för att vara reaktiva, en syn sprungen ur 1900-talets verklighet. Det som sociologen Anthony Giddens har kallat för "den negativa välfärdsstaten" eftersom den definierar välfärd i negativa termer: som ett skyddsnät. Politiken ska komma in efter att något har gått fel: fånga upp och reparera.
När ekonomin kunde garantera fast anställning hela livet inom industri eller offentlig sektor kunde politiken fokusera på början och slutet av människors livscykel samt på att fungera som ett skyddsnät. Men kanske räcker inte detta när arbetsmarknaden ser annorlunda ut och strukturomvandlingarna går snabbare? Det räcker kanske inte med skyddsnät? Kanske måste framtidens trygghetssystem definieras i mycket mer aktiva termer.
Målet för trygghetspolitiken skulle kanske dessutom inte som hos moderaterna (och nu även i Sahlins retorik) vara att balansera rättigheter med skyldigheter. Utan snarare att vara ett verktyg för att skapa ett aktivt ansvarsfullt medborgarskap. Den politiska debatten skulle då skjutas från att handla om det korrekta förhållande mellan rättigheter och skyldigheter för individen, till en fråga om hur innehållet i ett modernt medborgarskap bör se ut.
Det vore onekligen intressant om oppositionen tog ett helhetsgrepp på trygghetssystemen från en sådan utgångspunkt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
