Från vrede till handling mot rasismen

ledare Rasismen är ingen värdering, utan en maktstruktur som systematiskt underordnar människor. Och den är tätt sammanflätad med kapitalismen. 

»Du blir helt bedövad när du ser polisen kväva livet ur någon som mig, när min röst går från ett skrik till en viskning: ’jag kan inte andas«.

Raderna kommer ur hiphopduon Run The Jewels nysläppta ”Walking In The Snow”, en kompromisslös uppgörelse med det amerikanska ras- och klassamhället. Det brutala mordet på George Floyd bevisar med smärtsam tydlighet att rasismen i allra högsta grad lever. Händelsen blev en tändande gnista som omsätter skräck och förtvivlan till kollektiv vrede och handling: megafonen riktas mot det samhälle som sorterar, skiktar och dömer. Urkraften i den rörelse som samlas under parollen Black Lives Matter ska inte underskattas.

Men hur gärna jag vill eller försöker kan jag aldrig förstå upplevelsen fullt ut. Hur det känns att nekas jobb, bli stoppad av polisen eller förnimmelsen av en illvillig blick i periferin. Min hudfärg kommer med privilegier – och makt.

Jag minns fortfarande när jag greppade rasismen på riktigt. Det var när Said, min bästa vän i mellanstadiet, berättade att han inte vågade gå hem ensam om kvällarna. Hur han var livrädd för att bli jagad och misshandlad av nazister. Said var inte ensam, är inte ensam.

I samma ögonblick som du föds med en hudfärg som rasismen underordnar är oddsen emot dig. Det är det demonstrationerna handlar om. Som de handlade om. Efter mordet på Martin Luther King 1968, misshandeln av Rodney King i Los Angeles 1992 och mordet på Michael Brown i Ferguson 2014.

Med andra ord: hudfärg hänger ihop med klass. Unga afroamerikanska familjer i USA tjänar konsekvent mindre än vita familjer. De tvingas låna mer, har högre skulder och löper högre risk att bli fattiga eller hamna i fängelse.

Därför får vi inte göra misstaget att förminska rasismen till en värdering, till en fördom kopplad till individer. På samma sätt är antirasism inte lika med idealism. Rasismen är en maktstruktur som, i växelverkan med kapitalismens förtryck, systematiskt underordnar människor. Att vara antirasist är därmed mer än att tycka att rasism är fel.

Rasismen som ideologi och maktstruktur är tätt sammanflätad med och upprätthåller kapitalismen som ekonomiskt system.

Det handlar i själva verket om att kräva en radikal förskjutning av den ekonomiska makten och en utplåning av mekanismer som reser murar kring människor. Att inte göra någonting alls är att döma nästa generation till samma brutala uppvaknande. Och ge ursinnet ny näring.

Immanuel Wallerstein formulerade det bäst: ”Rasismen återskapar ständigt sociala gemenskaper som socialiserar barn till att spela de lämpliga rollerna. Och det erbjuder en icke-meritokratisk grund för ojämlikhet.”

Rasismen som ideologi och maktstruktur är tätt sammanflätad med och upprätthåller kapitalismen som ekonomiskt system. Förtrycket och underordningen är ömsesidigt förstärkande. Accelererande rikedomar för fåtalet, en koncentration av kapitalets makt, är därför en avgörande antirasistisk fråga.

Även om den genomborrande, isande känslan av att vara i rasismens kikarsikte inte kan delas av alla är vi fullt kapabla att förstå och dra slutsatser. Känna gemenskap. I morgon demonstrerar tusentals utanför den amerikanska ambassaden i Stockholm, ytterligare miljoner runt om i världen. Låt deras sorg och vrede bli bränslet till konkret förändring.

Med författaren och slaverimotståndaren Frederick Douglass ord: ”Makten ger aldrig upp något utan krav. Den har aldrig gjort det – och kommer aldrig att göra det.”