Valet till nationalförsamlingen, det vill säga det franska parlamentsvalet, närmar sig. Det räcker inte med en socialistisk president och en regering med socialistiska och gröna ministrar för att landets ska kunna styras. Nu måste vänstern också vinna parlamentsvalet för att François Hollande ska få igenom sin politik under sin mandatperiod som president fram till 2017. Högern laddar lika mycket inför valet som avgörs i två omgångar, den 10 och 17 juni.
Nicolas Sarkozy har lämnat den politiska scenen. För alltid eller för en period – det vet ingen med säkerhet. Han har ingen formell roll inom högerkartellen UMP. Dess ordförande har varit och är Jean-François Copé. Denne är också en av de två huvudkandidaterna till att så småningom bli högerns presidentkandidat 2017. Den andre är den avgående premiärministern François Fillon. Men först handlar det alltså om valet till nationalförsamlingen.
Jean-Francois Copé samlar nu styrkorna för att göra ett så bra val som möjligt i juni. De flesta undersökningar pekar mot en knapp men klar vänsterseger. Osäkerheten är ändå betydande och det beror till stor del på valsystemet. Frankrike tillämpar en form av majoritetsvalsystem i enmansvalkretsar. I den första valomgången brukar alla partier och formationer ställa upp med en kandidat. De kandidater som når mer än 12,5 procent av de röstberättigade (inte bara de som aktivt valt, utan alla som har rätt att rösta i valkretsen och anmält detta till valnämnden) går till en andra valomgång. Segraren där blir valkretsens representant i nationalförsamlingen. En plats i nationalförsamlingen krävs också för att kunna sitta i regeringen. Den nyutnämnde utrikesministern Laurent Fabius, till exempel, kandiderar behändigt nog i en valkrets där vänstern brukar vinna runt 80 procent av rösterna.
Detta valsystem öppnar således för ett betydande taktiskt spel. Till skillnad från presidentvalen kan flera kandidater, ibland fyra, gå vidare till den andra omgången. Det är vanligt att en eller två kandidater drar sig tillbaka för att ge en bättre placerad kandidat ett starkare stöd för att undvika att den stora politiska motståndaren vinner. I förra valet, 2007, drog sig en UMP-kandidat tillbaka i en valkrets i den andra valomgången – på uppmaning av den nyvalde presidenten Sarkozy. I stället samlades man bakom centerledaren François Bayrou som annars förmodligen hade förlorat mot den socialistiska kandidaten.
UMP har förklarat att de inte kommer att stödja Nationella Frontens kandidater om de själva inte kan vinna med sin representant i en valkrets. UMP kommer alltså inte att stödja Le Pens parti på socialisternas bekostnad. Däremot är det mer oklart hur Nationella fronten gör i förhållande till UMP. Marine Le Pen har varit något svävande i sina kommentarer hittills. Hennes strategi denna vår har annars varit att försvaga UMP . Hon röstade blankt i den andra valomgången av presidentvalet och ingen betvivlar att hon innerst inne föredrog Hollande framför Sarkozy – av taktiska skäl. Hennes mål är att knäcka UMP som valallians och därmed ge sig själv möjligheten att på sikt bli ledare för en samlad höger i Frankrike.
UMP varnar franska folket för att ett socialistiskt styre kommer att försvaga Frankrikes ekonomi och skapa oreda i Europa. Högern hoppas på så kallad ”cohabitation”. Det är ett begrepp i den femte republiken som innebär att presidenten representerar en motsatt politisk familj mot parlamentsmajoriteten och därmed regeringen. Regeringen men inte presidenten måste ha stöd av parlamentet för att kunna sitta kvar. Högern hoppas att genom att få bilda regering kunna styra Frankrike inrikespolitiskt. En president som inte har majoritet i nationalförsamlingen brukar koncentrera sig på utrikespolitiken och vissa reformer där det går att uppnå enighet över blockgränserna.
UMP är en högerallians i kris. Efter att Sarkozy har lämnat riskerar den att bryta samman och Marine Le Pen kommer att göra allt för att påskynda utvecklingen i den riktningen. Före valet i juni gör UMP allt som står i deras makt för att bibehålla sammanhållningen. Det finns därför en chans att de går segrande ur valet. Hollandes seger var knapp i presidentvalet som var ett val mot Sarkozy. Om vänstern segrar, vilket ändå är troligare, lär många höger- och centerpolitiker lämna UMP. Några ansluter sig till en allians med Marine Le Pen. Andra söker sig till allianser i mitten.
Till vänster finns en nationell överenskommelse mellan Hollandes socialistparti (PS) och de gröna (EELV). Avtalet är resultatet av en lång process som ursprungligen lanserades av Martine Aubry och Cécile Duflot (partiledare för PS respektive EELV). Enligt överenskommelsen stöds gröna kandidater av det socialistiska partiet i 25 distrikt, vilket garanterar att EELV kommer att ha en partigrupp i den nya nationalförsamlingen. Men med Vänsterfronten, som hade Jean-Luc Mélenchon som presidentkandidat, saknas ett motsvarande nationellt avtal. Efter Marine Le Pens framgångar i presidentvalet förekom visserligen diskussioner som syftade till att de tre partierna skulle ha gemensamma kandidater i de valkretsar där Nationella Fronten är som starkast. Risken i vissa valkretsar är att samtliga tre rödgröna partier blir jämnstarka och elimineras i den första rundan, vilket lämnar fältet fritt för högerpartierna. Enighet om ett nationellt avtal uppnåddes dock inte, men lokala överenskommelser är fortfarande möjliga.
Mittenpartiet MoDem har ett mycket bekymmersamt läge. De kommer troligtvis att få ett mycket litet antal ledamöter i nationalförsamlingen och inte ens partiets ledare François Bayrou kan vara säker på en plats. Bayrou – som alltså fick stöd av UMP och Sarkozy i sin valkrets 2007 – valde i år att rösta på Hollande i presidentvalets andra omgång. UMP har därför beslutat att ställa upp även i valkretsar med starka MoDem-kandidater, och något nationellt avtal med PS har inte gått att nå. Följaktligen verkar Bayrou ha fortsatt svårt att skapa en mittenkraft i fransk politik, trots att Sarkozy positionerade sig långt ut till höger i samband med presidentvalet.
Valet den 10 och 17 juni är alltså viktigt av flera skäl. Det avgör om François Hollande kan regera med majoritetsstöd i parlamentet och om kan behålla sina ministrar som han precis utnämnt. Valet avgör också UMP:s framtid, och om MoDem lyckas dra nytta av en eventuell kollaps. Slutligen har det betydelse för vilket manöverutrymme Marine Le Pen får de närmaste åren.
Med ett försvagat UMP ökar hennes möjligheter att bli en betydande oppositionsledare. Kanske den ledande.
Fotnot: Tomas Lindboms text ovan publicerades ursprungligen på bloggen Lindbom på franska. Texten har bearbetats och kompletterats något inför publiceringen på Dagens Arena av Eric Sundström.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
