debatt Att ha tid – är inte det en del i välfärden? Trots att det är 100 år sedan arbetarrörelsen uttryckligen krävde fri tid saknas den fortfarande när vi ska beskriva välfärden, skriver samhällsforskaren och författaren Christer Sanne.
1918 var ju inte bara rösträttsreformens år och genombrottet för demokrati i Sverige. Det var också året då arbetarna i Sverige sade ifrån. 8+8+8 var formeln. 8 timmar till arbete, 8 till sömn och 8 som fri tid. Annars kunde det bli revolt som i Ryssland och Tyskland. Fri tid behövde man bland annat för att kunna ta upp rollen som medborgare, nu när alla skulle få rösta.
Det blev 8-timmarsdag och den har vi fortfarande, trots att lönerna tiofaldigats.
Men pengar är inte allt. Det insåg man för 50 år sedan och började tala om välfärd. Enkelt uttryckt innebar det att ha det bättre på flera sätt. Man mätte det med listor på allt som ett bra liv kräver: bostad, hälsa, skola, trygghet osv.
Den politisk/filosofiska grunden, som hämtades från Amartya Sen, var att detta var resurser som skulle ge människor frihet att utforma sina liv efter egna önskningar.
Det var ändå en ganska materialistisk lista. Och kravet på fri tid – ett villkor för att kunna forma sitt liv – finns inte på listorna. »Socialingenjörerna« på 60-talet verkar helt oförstående.
Låginkomstutredningen skriver att fritid snarare är ett problem om man inte har bil eller båt eller sommarstuga för då kan veckosluten bli »verkligt besvärliga att utnyttja på ett tillfredsställande sätt«.
I samma anda frågade Levnadsnivåundersökningen bara efter om folk ägnade fritiden åt socialt värderade aktiviteter som idrott, kultur, föreningsliv, politisk verksamhet etc.
Överlag är attityden ganska paternalistisk. För »dom däruppe« tycks vi vara till för att arbeta; fritid och semester kan vara bra för att återhämta sig för detta.
Såhär fortsätter det i stort sett in i våra dagar. Många har diskuterat om något mått på lycka eller livskvalitet borde ingå i välfärdsmåttet.
Det föreslog t ex Amartya Sen och Joseph Stiglitz i en utredning tillsatt av Nicolas Sarkozy. Den svenske utredaren Robert Eriksson (i Får vi det bättre? 2015) avfärdar det och håller fast vid objektiva mått. Han ser däremot tidsutrymme som en resurs – utan att peka ut hur den ska användas.
Ett första steg vore att göra fri tid till en komponent i välfärdsanalyserna.
Att »bara vara« duger. Regeringskansliet lanserade sedan en ny lista 2017 som drar åt helt andra håll.
Därför saknas fortfarande tiden som en del av välfärden. Arbetslinjen gäller. Tongivande kretsar har ingen förståelse för behovet av mer fri tid. Ofta har de själva arbete som livsstil.
Det är talande att medan 58 % av svenskarna tycker att 6-timmarsdag är en bra idé så instämmer bara 17 % av riksdagsledamöterna (SOMI 2014). En så stor klyfta mellan folk och elit finns inte i någon annan betydelsefull fråga.
Jag tycker att detta är galet.
- Dels tror jag att många människor idag upplever sig mer hämmade av brist på tid än på pengar för att kunna forma sina liv.
- Dels skulle det gynna en hållbar utveckling om vi unnade oss mer fri tid (och producerade och konsumerade mindre).
Liksom arbetarrörelsen för 100 år sedan borde vi kräva det. Ett första steg vore att göra ”«ri tid« till en komponent i välfärdsanalyserna för att analysera om vi får det bättre eller sämre tidsmässigt.
Jag skriver utförligare om detta i en essä i tidskriften Tiden 3/2018:
Christer Sanne är civilingenjör, fil. dr, docent emeritus från KTH. Har skrivit en avhandling om arbetstidens historia och flera böcker om hållbar utveckling.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
