Klassanalysen behöver bli mer inkluderande. Sent omsider är det dags för marxismen och feminismen att gå i parterapi. Det skriver statsvetare Frida Jansson.
Litteraturvetaren Nina Björk påtalar i Magasinet Arena nr 2 2013 det viktiga faktum att diskriminering på grund av kön och/eller ras/etnicitet är olagligt inom den borgerliga demokratin – till skillnad från klass som i sig innebär ojämlikhet och är inbyggt i det liberala, kapitalistiska systemet. Därför, menar hon, ska inte klass och kön ställas mot varandra.
Dock, menar jag, ska vi inte gå historiens ärenden och göra klassystemet könlöst. För klassen har tillskrivits ett kön, såväl arbetarklassen som medel- och överklassen. Systemet har ett kön. Kapitalismen är en heterosexuell, vit man som systematiskt skapar fördelar till den vita mannen. Klasskampen har också ett kön. Klasskampen har historiskt, i stället för att fogas samman med könsfrågan, skapat en parallell struktur som den kallar för kvinnofrågan.
Klass är arbetarrörelsens fundament. Det är arbetarrörelsen som i marxistiska termer formulerat sig kring klass. Historiskt har arbetarrörelsens klassanalyser fokuserat på hetrosexuella, vita mäns position i klasstrukturen och kvinnor (oavsett etnicitet och sexualitet) har därmed utestängts från rollen som arbetare. Kvinnors plats i arbetarklassen har inte erkänts. I stället har kvinnans klassposition ofta definierats utifrån makens klassposition samt – i linje med sociologen Beverley Skeggs analyser – i förhållande till respektabilitet.
Ekonomen Heidi Hartmann skrev på 1980-talet om det olyckliga äktenskapet mellan marxism och feminism. Ett erbjudande om försoning, kan tyckas. Ett försök att hitta rätt i klassanalysen. Men försoningsförslaget negligerades.
Den historiska spricka som uppstått mellan arbetarrörelsen och kvinnorörelsen överbryggades inte. Det vill säga den spricka som uppstod i industrialismens begynnelse när (billig) kvinnlig och (dyr) manlig arbetskraft av arbetsköparen ställdes mot varandra. I stället för att tillsammans med kvinnorna organisera sig mot arbetsköparna valde männen att exkludera kvinnorna. Detta exkluderande har därefter bidragit till att bygga in könsuppdelningen i arbetsmarknadens själva logik. I dag har de allra flesta arbetsuppgifter på den svenska arbetsmarknaden en könsmärkning – till männens fördel.
Detta olyckliga äktenskap har bidragit till att män och kvinnor än i dag inte har en rättmätig plats i kampen för bättre arbetsvillkor. Heidi Hartmann och historikern Ulla Wikander med flera har påpekat hur den rigida arbetsmarknadens könsarbetsdelning gynnar såväl kapitalets män som arbetarklassens män. Könsuppdelningen tillåter fortsatt diskriminering och en status quo för kvinnors arbetsvillkor – och bibehåller mäns starka position på arbetsmarknaden.
Klass är fundamentalt. Klasskamp driver historien framåt. Men även könstillhörighet är i nuvarande systemet en fundamental del av våra liv. Kön följer oss från vaggan till graven. Därför går det inte att bortse från kön, inte heller när vi för klasskamp.
Att klassanalysen så pass länge bibehållit den parallella strukturen för kvinnofrågor får ses som att den starkt maskulina (och exkluderande) bilden av arbete, arbetarklass, klasskamp relativt ohotat rekonstruerats. Men det visar sig att oavsett denna uthålliga positionering så är den materiella klassen föränderlig. När väst rör sig från produktionsindustri till serviceindustri är plötsligt kvinnor överrepresenterade inom arbetarklassen. Globalt sker en feminisering av proletariatet där produktionen i låglöneländer oftare utförs av kvinnor än män.
I realiteten är därmed klasskampen och kampen för socialism en kvinnofråga i sig. Arbetarkvinnor med utomnordisk härkomst tjänar tredubbelt så mycket som vita arbetarmän på klasskamp.
När riskkapitalet länsar välfärden så är det framför allt arbetarklassens kvinnor – som inte har råd att anställa egen omsorg – som går in och obetalt sörjer för de barn, gamla och sjuka som hamnar utanför. Det är arbetarklassens kvinnor som förlorar sina osäkra anställningar inom vården och tvingas till ännu sämre alternativ inom den privata sektorn. Det är arbetarkvinnor med utomnordisk härkomst som lågavlönade, med osäkra anställningar sliter ut sina kroppar i de vinstdrivande företag inom välfärden som (de främst manliga) riskkapitalisterna ordentligt skor sig på. Det är dessa kvinnor som jäktar mellan borgarvillorna för att städa upp i medel- och överklassens livspussel. Det är dessa kvinnor som håller service-Stockholm öppet dygnet runt samtidigt som de fortfarande har huvudansvar för hem och barn.
Det är klasskamp som kan underlätta dessa kvinnors liv.
Att kvinnors frigörelse går via antikapitalistisk kamp är old news. Friedrich Engels sa det 1884, Heidi Hartmann 1976, Tiina Rosenberg 2012.
För att bedriva stark och effektiv klasskamp behöver arbetarrörelsen landa rätt i klassanalysen. Kort och gott så handlar det om klass – men klassens tillskrivna maskulina kön bromsar klasskampen.
Klassanalysen behöver bli mer inkluderande. Sent omsider är det dags för marxismen och feminismen att gå i parterapi. Målet för detta samtal får bli att skapa en verklig klassbaserad identitetspolitik som har fötterna på jorden 2013 – med det klasslösa samhället som målsättning.
Frida Jansson (statsvetare)
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
