Den enda individuella handling som hotar kapitalet är att välja att ingå i en hållbar arbetarorganisation som agerar verklig motkraft till kapitalismen såväl som till fascismens avancemang.
Enkla formler låter oss veta vilka som i underhållningens namn kan förnedras och vilka som har rätten att förnedra. Tv-program som Unga mödrar, Lyxfällan, Biggest Loser, Du är vad du äter, Idol, Cops och annan ”Gör om mig”-tv har alla en dramaturgi som förutsätter individen.
Men lyfter vi blicken är det tydligt att det är klass och klassförakt som åskådliggörs. I förlängningen förstärks grupperna vi och de; vi i det respektabla mellanskiktet och de i den icke-respektabla arbetarklassen; vi i mellanskiktet som är aktörer och de i arbetarklassen som är passiva och hjälplösa.
I enlighet med den borgerliga hegemonin lär vi oss att det är något värdigt och upphöjt att se sig som en individ. Kollektiv däremot sätts i sammanhang som primitiva, utan förnuft och genomtänkt riktning. Det är en motstridig logik. För samtidigt som många av oss förnekas den kollektiva – i den mån det är stärkande – känslan av klass, blir vissa av oss alltid bundna till kollektiva identiteter såsom etnicitet och kön.
I ett kapitalistiskt system som kontinuerligt föder ekonomiska kriser vilka vi, som arbetar och försörjer kapitalet, ofrivilligt dämpar och betalar för, får vi lära oss att förakta den svage. Vi lär oss att det är var och en för sig själv. Vi lär oss att det inte finns några politiska instanser att lita på. Samtidigt, i skuggan av att kapitalet får alltmer makt, växer en nationalistisk och fascistisk rörelse fram i Sverige och Europa. En rörelse som majoriteten av kollektivet tar avstånd ifrån, men saknar verkliga medel att motverka.
Individualismen lurar oss att tro var och en av oss behöver sitta på alla svaren. Ur det perspektivet är det inte märkligt att vi börjar söka svaren inom oss själva. Vi hittar oss i ett oupphörligt definitionskrig där vi letar efter sanningen på våra enskilda kroppar, där vi hellre tillhör en minoritet än arbetarmajoriteten.
Men istället för att själva känna den stora pressen att sitta på alla svaren låter ett kollektivistiskt perspektiv oss dela på sakkunskapen, ansvaret och energin. I kollektivet kan vi skapa just den riktning som den borgerliga hegemonin vill få oss att tro är omöjlig.
För liberalerna är individualism något fint. För det arbetande kollektivet är individualism en skadlig och splittrande strömning. Liten i världen är individen, desto kraftfullare är kollektivet. Detta får vi inte lära oss i de lättsmälta kvällsprogrammen.
Det här kräver av oss att stärka våra arbetarkollektiv; att träna oss i den kollektiva tanken; att påminna oss själva om att våra individuella handlingar inte hotar kapitalet. Det kräver av oss att öka fokus på arbetarklassens levnadsvillkor och intressen; att vi utbildar oss i marxistisk teori; att vi arbetare organiserar oss och att vi organiserar andra.
Individuellt kan vi inte stärka arbetarklassens position. Den enda individuella handling som hotar kapitalet är att göra valet att ingå i en kontinuerlig och hållbar arbetarorganisation som agerar verklig motkraft till kapitalismen såväl som till fascismens avancemang. Det är en början.
Frida Jansson, pol mag. statsvetenskap.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
