Mannen på gatan säger ”vi ska förstås ta emot flyktingar, men…”. Han har hört den politiska debatten och vet att det är standard att villkora tillgång till asyl. Hans invändning kan handla om påståendet om ”massinvandring”, trots att enbart nio tusen av 2009 års över 100 000 uppehållstillstånd gick till personer som fick bifall på sin asylansökan. Utifrån mannen på gatans rädsla för horder av flyktingar har också vägen hit begränsats. Det är olagligt att ta sig till EU utan visum och visum utfärdas inte för att söka asyl. Redan där, när flyktingar stoppas vid Medelhavet och tvingas vända utan att deras asylansökan prövas, har vi övergett asylrätten.
Ibland villkorar mannen på gatan asylrätten med att vi måste styra inte bara hur många, utan också vilka, som ska få stanna. Danmark har låtit meddela att de kvotflyktingar landet tar emot inte ska vara analfabeter, sjuka, ha för stora familjer eller vara ensamkommande. (Ensamma är svårintegrerade eftersom de oroas över anhöriga som fortfarande befinner sig i fara. Anhöriginvandring, som skulle göra ensamma mer lättintegrerade, motarbetas separat.)
Vem du är, inte vad du flyr undan, avgör alltså om du ska skyddas. I Nederländerna anser Geert Wilders att ingen muslim ska beviljas uppehållstillstånd. I Sverige återfinns ett antal debattörer, det (FP)-anslutna nätverket Liberal mångfalds sekreterare bland annat, som har uppgett att det avgörande i en asylprocess ska vara den sökandes värderingar, inte hennes flyktingskäl. Liberal mångfald menar också att en human flyktingpolitik är samma sak som att ”inte ta emot fler än vi klarar av att integrera” och under valrörelsen krävde Moderaterna i Malmö flyktingstopp på grund av integrationsproblem. Ingen reflekterade över att flyktingarna inte kan komma tillbaka senare när vi har löst integrationsproblemen och att deras öde, i förhållande till ett liv i segregation, knappast kan beskrivas som ”humant”.
I integrationsdebatten sägs också att flyktingar ska vara tacksamma om de får stanna – och med den nåd vi visat dem kommer en rätt att ställa krav på hur de ska uppföra sig. Mycket sällan dras dock de ofrånkomliga konsekvenserna av att flyktingarna måste anpassa sig fram: Vad händer när en man, flyende från tortyr, inte följer svenska seder och bruk? Har han då förbrukat sin rätt till skydd och ska utvisas? Det är bara möjligt när asyl inte längre betraktas som rättighet, utan som välgörenhet.
Med vilken rätt inskränker vi – avskaffar, för många – asylrätten? Vi villkorar inte en svensk medborgares rätt till exempelvis skydd undan våld med att hon måste förtjäna samhällets skydd genom att uppföra sig på ett visst sätt. Vi villkorar asylrätten inte för att vi har rätt, utan för att vi kan, eftersom ingen stat – inte Sverige, inte hemstaten man flytt – försvarar de asylsökandes rättigheter. Asylrätten, så som den är reglerad i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, säger att ”envar har rätt att i andra länder söka och åtnjuta fristad från förföljelse”. Utöver detta finns flyktingkonventionen om individuella flyktingskäl (förföljelse på grund av politik, ras, religion med mera) och ett antal internationella grunder för asyl (väpnad konflikt, risk för tortyr etcetera). De stater som ratificerat dessa förbinder sig att låta människor söka, och om villkoren uppfylls, få asyl. Det finns inget utrymme för att asylrätten skulle begränsas av ett lands interna problem. Hur har vi så enkelt kunnat bortse från detta och tagit oss rätten att villkora skydd?
Det har sagts mig att verklighetens folk inte står bakom en verkligt human flyktingpolitik utan främst bryr sig om sin egen välfärd. Delvis är det irrelevant – principer måste försvaras även om de är impopulära. Delvis är påståendet förolämpande och osant. Verklighetens folk bryr sig om flyktingar: När brutala utvisningar uppmärksammas eller när de apatiska barnens öde debatteras, blir reaktionerna kraftfulla. Verklighetens folk gömmer utvisningshotade flyktingar över hela Sverige.
Det är bland annat retoriken om välgörenhet som möjliggör den restriktiva flyktingpolitiken. Verklighetens folk hade inte godkänt en politik om de visste hur den drabbar människor med rätt till skydd. Att flyktingmottagandet stramas åt för att tillmötesgå den retorikpåverkade opinionen fulländar den onda cirkeln. Flyktingar är i princip välkomna i Sverige – men vi har för länge sedan slutat vara principiella i flyktingfrågan.
Frida Metso, ordförande för FARR, Flyktinggruppernas och asylkommittéernas riksråd
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
