Vi behöver ett USA som gör allvar av Obamas visioner. Omvärlden måste se vilka intressen som styr Washington och sätta tryck på systemet, skriver forskaren Frida Stranne.
Obama är på offensiven och briljerade i ett av sina kanske mest politiskt skarpa tal någonsin i veckan. Ett tal som inte enbart bestod av vackra floskler och retoriska one-liners utan innehållsligt angav att nu ska det göras politik av visionerna.
En självsäker Obama visade att han minsann inte kommer vika ner sig inför kongressen eller de lobbygrupper som motarbetar honom eftersom hans politik visat sig fungera. Men vad kan han egentligen åstadkomma mer än några mindre personliga avtryck när det gäller utrikespolitiken? På sikt förändras väldigt lite om inte omvärlden sätter större tryck på den person som finns i vita huset, oavsett om han eller hon har talets gåva och de bästa av intentioner eller inte.
Obama har, under de sex år som han varit president, gjort i stort sett alla som trodde på den stora förändringen besvikna. Omvärlden över att Guantanamo fortfarande inte är stängt och att de avslutade krigen har ersatts av politiserade militära operationer, där drönarattacker utmanar internationell rätt. Något som många bedömare menar har medverkat till det växande motståndet mot väst och den våldsspiral vi nu ser i Mellanöstern.
Besvikelsen är också stor över den fortsatta godtyckligheten i de militära strategierna rörande var man väljer att involvera sig och inte, samt vilka intressen som egentligen styr när USA agerar militärt. Den naiva tilltron till Obamas vackra tal visade sig problematisk.
Obamas presidenttid har i stället bekräftat några viktiga saker vad gäller amerikansk utrikespolitik: särintressenas inflytande som ett hinder för ”radikala” idéer att förverkligas, de politiska låsningarnas förlamande effekter och de seglivade idéstrukturerna. Men främst att utrikespolitiken styrs av helt andra intressen än att säkerställa demokrati och mänskliga rättigheter.
Den baseras föga förvånande på ekonomiska intressen, dominans och en naiv strävan efter att skapa absolut säkerhet för USA. Något som sammantaget omöjliggör för långsiktiga säkerhetsstrategier och kloka bedömningar av vad som är hållbara lösningar för de regioner där man är som mest involverad.
Obama hade säkerligen den bästa intention med hänsyn till olika särintressen när han tillträdde som president men har, som sina föregångare, tvingats fatta flera beslut som är direkt kontraproduktiva då upprepade våldsstrategier (om än i olika förklädnader) ständigt skapar frustration och motstånd och medverkar till en våldsspiral utan ände. Modet att välja andra vägar, svek inför den hisnande tanken på, och det starka trycket mot, att det samtidigt skulle innebära att USA förlorar kontrollen. Något man nu däremot ändå gör på grund av att världen förändras och motståndet mot årtionden av aggressiv politik slår tillbaka, även om McCain och andra vill skylla detta på Obamas brist på handlingskraft.
Vi har kunnat följa bristen på strategier och diffusa säkerhetsintressen genom Bushs förödande krig i Afghanistan och Irak, vars konsekvenser nu blivit tydliga. Vi har sett det genom den i sammanhanget ofattbara militära operationen i Libyen, som släppte lös sekterism och våld, rapporter om fortsatt tortyr i USA:s namn och i ett mycket problematiskt drönarkrig.
Vi ser det fortsatt i ”ad hoc-mässiga” ställningstaganden till vilka som ska få sitta med vid förhandlingsbordet eller inte, vilka som ges militärt stöd och med vilka man väljer att samarbeta. Allt baserat på (ofta svårtolkade) amerikanska intressen. De ”insatser” som man valt att göra har samtidigt saknat politiska och ekonomiska strategier för långsiktig politisk stabilitet, inkludering eller respekt för kulturella skillnader och vad som är möjligt att åstadkomma.
Obama ville måhända något annat, men har inte kunnat rucka på några grundläggande strukturer i det amerikanska förhållningssättet till omvärlden. Och vi får inte heller vara naiva nog att tro att avvecklingen av krigen i Afghanistan och Irak inte också var framtvingade av det faktum att de var enormt kostsamma både ekonomiskt och politiskt.
Så i sina offensiva utspel i veckan och uppenbara försök att sätta avtryck i historien både förtränger Obama det politiska spelets verklighet och är blind inför sin egen dubbeltydighet i (de bristande) strategierna i exempelvis Mellanöstern.
Kampanjerna mot IS kan kortsiktigt ha effekter men eliminerar inte arven efter USA:s härjande i regionen. Ett historiskt avtal med Iran vore en diplomatisk seger och hans pågående klimatarbete och samtal med Kina om detta är visserligen bra, men en ny president kommer snart att avlösa Obama som med största sannolikhet kommer ha ett helt annat förhållningssätt till dessa frågor i framtiden.
Vi behöver ett starkt USA och ett USA som gör allvar av de visioner som Obama hade när han flyttade in i Vita Huset. Men det kräver en omvärld som klarare ser vilka intressen som styr Washington och som förmår sätta tryck på systemet.
Vi kan börja med att ge Obama stöd under sina sista två år och avkräva honom mer än att bara lägga sitt veto mot kongressen och även visa upp en strategi för långsiktig stabilitet och utveckling i omvärlden.
Frida Stranne, fil.dr. Freds- och utvecklingsforskning med inriktning på USA vid högskolan i Halmstad
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
