Friden kommer dröja sig kvar

helgkrönikan Julfriden har lägrat sig över kanslihus och riksdag, och mycket talar för att den kommer att bestå långt in på nästa år. Samtliga partier tycks ha kommit fram till att det bästa i det här läget är en socialdemokratisk regering, skriver Anders Jonsson.

Det är möjligt att det beror på att jag inte följer den inrikespolitiska debatten lika intensivt som tidigare. Men visst är det väl så att friden lägrat sig över kanslihus och riksdag?

Jag undrar också om det inte är mer än Julefrid. Om den inte kommer att sträcka sig en ganska lång bit in på nästa år innan valrörelsen sätter igång på allvar.
Mycket talar för att samtliga partiledningar kommit fram till att det bästa i det här läget är en socialdemokratisk regering.

Visst, det var lite stökigt i början när Magdalena Anderssons ministrar i sedvanlig ordning fick utstå medial granskning.
Men när åklagaren inte tyckte att det fanns skäl att delta i en intern socialdemokratisk maktkamp i Småland så kunde veteranen Tomas Eneroth fortsätta som infrastrukturminister. Alla som haft en hygglig kontakt med Eneroth vet att han är en ganska fysisk person. Det användes nu emot honom i en nomineringsstrid.

Annika Strandhäll har betalat alla sina räkningar om än efter påstötningar från Kronofogden och kommer det inte mer kan hon fortsätta som miljö- och klimatminister.
Ida Karkiainen verkar också ha ridit ut stormen efter den absurda uppståndelsen om ett foto taget i ungdomsåren och om vad hennes sambo spelar i för band och vilken musik han lyssnar på. Det kan nog rent av vara bra för regeringen att få en civilminister som har insyn i sångtexter som visar den frustration och misstro mot överheten som finns runt om i landet. Jag tror inte att Ida Karkiainens kollegor på finansdepartementet Mikael Damberg och Max Elger riktigt har den kunskapen.

Visserligen är regeringen utomordentligt svag parlamentariskt, men samtidigt är den fri att göra upp åt alla håll.

Nåväl, en ny regering är på plats och Socialdemokraterna har möjlighet göra det de säger att de är bäst på, regera. Visserligen är regeringen utomordentligt svag parlamentariskt, men samtidigt är den fri att göra upp åt alla håll. Det första exemplet kom när S och M enades om lättnader för näringslivet för att klara nya restriktioner på grund av den växande smittspridningen.

Samtidigt har regeringen förstärkts av ett gäng ministrar som älskar att ta för sig i medierna och har möjlighet att framföra ett renodlat socialdemokratiskt budskap. Det ger bättre möjligheter för S inför valet. Under våren hinner det ändå inte läggas så många förslag till riksdagen och skulle regeringen gå på pumpen några gånger är det inte hela världen. Det är ingen som vill ha ytterligare en regeringskris så något misstroende lär inte läggas fram.

Med regeringsmakten följer utnämningsprivilegiet. Det är regeringen som utser myndighetschefer, generaldirektörer och landshövdingar. Det kan naturligtvis vara frestande för S-ledningen att utse statsråd som avgått eller andra partikamrater. Det skulle dock vara usel valtaktik och förstärka bilden av den socialdemokratiska maktkolossen som inte drar sig för att gynna sina egna ens när man regerar i svag minoritet. Faller inte Socialdemokraterna i den fällan är läget för S faktiskt ganska gynnsamt inför valet.

Samma gäller för oppositionen. Nu finns alla möjligheter att profilera det egna partiet och köra hårt. Samtidigt som i synnerhet Moderaterna måste visa att de också kan ta ansvar när saker måste göra akut. Därför tror jag att vi kan vänta oss fler uppgörelser mellan de två partier som ser sig som statsbärande.
För Miljöpartiet, Liberalerna och även i viss mån Kristdemokraterna är det livsviktigt att driva sina profilfrågor och mobilisera de som kan tänka sig att rösta på dem.

Miljöpartiet kan satsa helhjärtat på miljön utan att bli överkörda om kalkbrytning och skogsavverkning.
Liberalerna som ligger risigast till måste hitta något nytt för att klara sig kvar i riksdagen.
Kristdemokraterna kan åter sätta vården och familjen i högsätet.
Vänsterpartiet har full frihet att kritisera S från vänster och försöka ta fler röster från LO-medlemmar.
Centern får fortsätta att hävda sin mittenposition och sitt stenhårda motstånd om att göra upp med SD.
Sverigedemokraterna å sin sida kommer att kunna fortsätta att ta varje tillfälle att gå längre än alla andra i migrationsfrågan och ta varje möjlighet att skapa kaos i riksdagen.

Men som sagt. Mitt tips är att inget av de andra partierna är så intresserade av att det återigen ska uppstå politisk turbulens liknande den vi haft det senaste året.
Jag tror att julfriden står sig långt in på nästa år. Men jag kan naturligtvis ha fel.

Anders Jonsson har lång erfarenhet av politisk bevakning och har bland annat varit inrikeschef på Sveriges Radios Ekoredaktion.