Med Gustav Fridolin får Miljöpartiet en dynamisk ledare, bara 27 år gammal, men redan en erfaren politiker och en effektiv kommunikatör. Sällan har uttrycket ”politiskt underbarn” varit mer träffande. Nu vill Fridolin uppenbarligen krossa det gröna ”glastaket”. I en artikel på DN-debatt i januari förklarade han att ”De gröna ska inta mitten i den svenska politiken”.
Gustaf Fridolin har valt ut liberalen Karl Staaff och funnit honom efterföljansvärd. Vilket är intressant av flera skäl. Det liberala arvet står ju delvis i kontrast till den utvecklingskritiska ådra som länge dominerat Miljöpartiet. Fridolin distanserar sig nu på många sätt från de så kallade ”fundisarna” (fundamentalisterna) i sitt parti och vill placera sig på toppen av tidens våg. Trots eller kanske just för att han tidigare uppfattats stå ganska långt till vänster.
Sedan är nog valet av Karl Staaff som politisk förebild en smula märkligt. Staaff var inte någon särskilt framgångsrik politiker. Under hans statsministertid förlorade liberalerna rollen som ledande opponent till högern. Den framväxande socialdemokratin övertog i stället ledarrollen på vänsterkanten. Ja, på den tiden stod liberalerna till vänster. Men kanske hoppas Fridolin att Miljöpartiet ska rulla tillbaka historien och bli framtidens progressiva gravitationscentrum i svensk politik.
Gustav Fridolin passade också på att distansera sig från blockpolitiken. Det rödgröna samarbetet överges nu av såväl Socialdemokraterna som Miljöpartiet. Fridolin för sin del vill erövra den politiska mitten. Och onekligen finns det härvidlag ett tomrum att fylla i svensk politik. Tidigare mittenpartier som Centern och Folkpartiet har blivit nyliberala respektive kravliberala. Och Socialdemokraterna har förlorat väljare i denna rörliga terräng. Samtidigt är mitten en smal plats. Miljöpartiet har för övrigt alltid placerat sig bortom höger och vänster. Men i grunden kretsar politiken kring grundläggande fördelningsfrågor. Kristdemokraterna sa sig länge stå över höger och vänster, men valde på 1980-talet den borgerliga sidan.
Om Miljöpartiet spelar korten rätt kan De gröna mycket väl uppleva en skördetid. I Tyskland ligger De gröna historiskt högt i opinionsmätningarna. I en intervju i Dagens Industri visar Fridolin att han nog vill ”göra en Blair”. Dels placera sig i mitten. Dels distansera sig från högern och vänstern. Men också göra överraskande utspel. Han är nu beredd att slopa kravet på kortare arbetstid. Det är ”inte ett relevant krav”. Det gäller att vara ”realist” och ekonomiskt ansvarstagande. Fridolin flörtar även med Industri-Sverige och utlovar en grön industriell revolution. Hans nya bok ”Maskiner och människor” pläderar för grön energi och fler snabbtåg. Inget nytt för att komma från Miljöpartiet. Men om det paketeras annorlunda kan De gröna gamla ståndpunkter uppfattas som nya. Och likt en ”tredjevägare” kritiserar han såväl Juholt som Reinfeldt. Fridolin vill inte ”blicka tillbaka” utan ta sig an ”framtidens stora utmaningar”.
I dag råder ett slags stillestånd i svensk politik. En förväntan om förändring ligger i luften. Det kan gynna Miljöpartiet. Vissa socialdemokratiska politiker kan få ångra att de så snabbt dissade samarbetet med Miljöpartiet. Och Reinfeldt framtid i Sagerska palatsen är inte lika given.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
