En av de mer seglivade myterna är att västvärldens resa från fattigdom till välfärd började med industrialiseringen. Vår tids globaliseringsmyt har så fokuserat på de fattiga ländernas industrialisering, att de bör öppna sina marknader och etablera aktiebörser av västeuropeiskt snitt.
Jordbrukets betydelse har varit förbisedd i den mån sektorn inte drabbats av grundrecept som ordinerat borttagande av regleringar och statliga stöd. Världsbankens årliga rapport "Agriculture for development" lyfter emellertid fram denna näring. Banken menar att ökad produktion i jordbruksindustrin är avgörande för att bekämpa fattigdomen i världen. Tillgång till vatten, mark, utbildning och hälsovård är härvidlag avgörande. Men bara fyra procent av biståndet går till jordbrukssektorn.
Även om Världsbankens publikation innehåller traditionellt snömos (av typen att det gäller att "move forward with reforms that improve the governance of acriculture") är detta i praktiken en korrigering av gamla ståndpunkter. Som chefen för FN:s jordbruksutvecklingsfond (IFAD) Lennart Båge uttrycker det står småbönderna i stora delar av världen "inför både gamla och nya utmaningar som kräver statliga ingripanden". Det vill säga stöd och strukturer som befrämjar teknisk utveckling och ökad produktion.
Bakgrunden till denna omsvängning är en intern revision av Världsbankens egen policy. Under många år bedrev banken en politik som var helt missriktad. Den uppmanade särskilt Afrikas regeringar att dra ner på statens satsningar inom jordbrukssektorn. Förhoppningen var att privata lösningar skulle uppstå i stället. Vilket ofta inte hände. Bönderna och jordbruket i dessa länder fick betala priset.
Småbönderna i denna del av världen försöker utveckla sin näring på 2000-talet. Det är en annan värld än det svenska 1800-talets landsbygd. Mer än som skiljer förenar ändå. Den lokala utvecklingen är en förutsättning för långsiktig ekonomisk utveckling. Global handel erbjuder självfallet en stor möjlighet, även för jordbruket. Men kan också vara ett hot. Om landsbygden i fattiga länder översköljs av billiga varor (ibland prisdumpade) från de stora multinationella livsmedelsbolagen kan den lokala produktionen av livsmedel helt enkelt konkurreras ut. Över huvud taget kräver den i dag så populära frihandelsdoktrinen en korrigering.
De som på goda grunder kritiserar EU:s tullar och jordbruksstöd brukar använda argumentet att de fattiga länderna därigenom hindras från att exportera till vår del av världen. Men om inte jordbruket där ges förutsättningar att utvecklas blir frihandeln i praktiken bara en lekstuga för stora livsmedelskoncerner.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
