Det utdragna kriget i Afghanistan sprider sig obevekligen allt djupare in i Pakistan. Talibaner och andra revolutionära islamister är på offensiv. Nato skickar fler soldater. Läget är svårt. Nu ställs återigen frågan på sin spets om vad man ska vara solidarisk med.
Det har varit en naturlig slutsats att Sverige inte ska sända fler soldater till FN-insatsen i Afghanistan innan det finns en ny strategi. Den som har gällt har visat sig misslyckad. För en månad sedan presenterade Barack Obama en sådan. Men var den så ny? Det mesta var bara mer av det gamla och 21 000 fler soldater.
Det nya är att Afghanistan och Pakistan på ett helt annat sätt än tidigare betraktas som en sammanhängande kriszon. I Pakistan står konflikten mellan demokrati och radikal islamism allt hårdare. USA har under Bush villkorslöst hållit en korrupt elit under armarna. Obama verkar ställa hårdare krav. Och satsar äntligen mer bistånd på vägar, skolor och sjukhus; närmare bestämt 1,5 miljarder dollar.
När Nato sedan träffades lovade europeiska länder visserligen fler soldater. Men kunde inte enas om en ny road-map. Illa i ett läge som nu behöver en politisk färdriktning och inte bara mer militär.
Pakistan är ett land som alltid verkat kollapsa, men likt förbannat vaknat varje morgon till en ny dag. Men nu kryper hotet från talibaner, wahhabister och andra revolutionär islamister närmare stora städer som Islamabad och Lahore. Nyligen godkände parlamentet sharialagar i Swatdalen. Bomber sprängs och människor mördas. Hoppet är att det folkliga stödet för radikalerna sjunker – som i alla länder som utsatts för islamistisk terror.
I båda länderna måste demokratin försvaras. Det är lika viktigt här som det var att försvara republiken i Spanien på 1930-talet. Natos strategi måste kritiseras och förkastas. Men i den här konflikten råkar USA stå på rätt sida. De värden demokrater, feminister, liberaler och socialdemokrater i Pakistan och Afghanistan väljer att försvara måste också vara våra.
De senaste veckorna har två bilder på demonstranter bitit sig fast. Den ena på modiga kvinnor som trots slag och spottloskor protesterade mot den familjelagstiftning som parlamentet skulle ha röstat igenom – där våldtäkt i familjen skulle ha accepterats – men som president Hamid Karzai till sist vägrade signera efter påtryckningar från kvinnorörelser, människorättsaktivister och – USA:s regering. Den andra bilden är pakistanska feminister och sekularister som kritiserar regeringens kapitulation för radikalislamisterna i Swatdalen.
Det är i sådana demonstrationer vänstern hör hemma. För de som väljer att försvara friheten i Afghanistan och Pakistan är de radikala islamisterna den största fienden.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
