söndagskrönikan Trots att hans föräldrar gjorde allting rätt, blev Bengt separerad från sina kompisar mitt i skolgången. Så fungerar politiska idéer i verkligheten: inte som man tänkt sig, skriver Åsa Plesner.
Imorgon, den 30 november 2020, går tiden ut för att lämna remissvar på utredningen En mer likvärdig skola. Det är en utredning som på 786 sidor designar administrativa verktyg för att få friskolereformen från 1992 (som inte utreddes alls) att fungera något bättre än idag. Systemet ska inte förstärka segregationen i samhället, och resursfördelningen till enskilda skolor ska stämma lite bättre med de faktiska behoven.
Kring denna teknokratiska produkt har det blåst upp en storm. Läraren Filippa Mannerheim gick till ursinnig attack mot alla riksdagspartier i ett öppet brev i Expressen, som fått stöd både från Gunilla Svantorp (s), ordförande i riksdagens utbildningsutskott, från Gustav Fridolin, från kultursidorna på Aftonbladet, Dagens Nyheter och Sydsvenskan och från ledarsidorna på Dagens Nyheter, Hallandsposten och Dala-Demokraten.
Det tycks vara öppet mål. Röster från vänster och mitten är överens, och det finns dessutom en utredning. Då brukar det hända grejer i svensk politik.
I sin iver att försvara liberala idéer, så glömmer Sabuni och Leijonborg att se till hur idéerna omsätts i verkligheten.
Men vad gör Liberalerna, det gamla skolpartiet? Nyamko Sabuni skrev ett häpnadsväckande nedlåtande svar till Mannerheim, där hon feltolkar både Mannerheims anklagelse och vad utredningen – och därmed det politiska handlingsutrymmet i höst – handlar om. ”Jag är liberal, och därför värnar jag möjligheten för föräldrar och barn att välja skola”, säger Sabuni. Och i Svenska Dagbladet vill även Lars Leijonborg prata liberala principer: ”Motståndet mot lottning beror på att många intuitivt känner att våra barns framtid och skolgång så mycket som möjligt ska tillhöra det påverkbara”, skriver han.
I sin iver att försvara liberala idéer, så glömmer Sabuni och Leijonborg att se till hur idéerna omsätts i verkligheten.
I förra veckan samtalade jag med föräldrarna till en pojke född 2007. Vi kan kalla honom Bengt, men det heter han förstås inte. Det var bara tre pojkar som fick Bengt som tilltalsnamn år 2007 och han är inte en av dem.
Trots att hans föräldrar gjorde allting rätt, blev Bengt separerad från sina kompisar mitt i skolgången. Så fungerar politiska idéer i verkligheten: inte som man tänkt sig.
Låt oss följa Bengts väg bort från sina klasskamrater.
Bengt gick på en kommunal skola som hade åren från förskoleklass till sexan. Under tiden startade ett par friskolor i närheten. Den ena erbjöd förskoleklass till femman, den andra började med årskurs sex. Friskolan för de äldre barnen blev särskilt populär och byggde ut. Den kommunala skolan fick färre elever kvar i sexan. Till sist gick det inte att få ihop: årskurs sex lades ner. Bengt och hans vänner fick välja friskolan, eller resa till en kommunal skola längre bort.
Så fungerar skolmarknaden. It’s a feature, not a bug! En populär skola konkurrerar ut en annan. Om den populära skolan inte vill bygga ut tillräckligt för att ta emot alla som vill gå där, så får de hålla till godo med vad som finns kvar – även om det är längre bort, eller sämre än tidigare alternativ. Utredningen för en mer likvärdig skola har reformvårdande förslag kring detta kommunernas utbudsansvar.
Bengts föräldrar lagade efter läge och ställde honom i kö till friskolan, fyra år före start. I vintras kom antagningsbesked. Till alla – utom till Bengt.
Vad hade hänt? Jo, friskolan erbjöd platser i turordning efter kötid, men Bengt stod lite för långt bak i kön. Hans 23 klasskamrater fick plats, men inte han. Bengt stod på plats 50 i kön och kunde inte tas in. Rektor beklagade uppriktigt, men regler är regler.
Lars Leijonborg, Nyamko Sabuni, det var väl inte så här ni tänkte?
Bengt grät på kvällarna. Föräldrarna sökte både psykologstöd och handlingsalternativ. Parallellt fortsatte antagningen på skolan. Och här är en allmänt känd hemlis i friskolebranschen: elevkön till skolan är inte så lång som den ser ut. Familjer lämnar återbud. Och när besked går ut till reserverna i kön, har många tackat ja till någon annan skola. I april hade Bengt gått från plats 50 i kön till plats 15. I maj stod han på plats 12. I juli på plats 5. Bengt slets mellan hopp och förtvivlan på ett sätt som tolvåriga pojkar inte ska slitas.
Utredningen för en mer likvärdig skola har reformvårdande förslag kring detta med. De förslagen går ut på att antagningen till alla skolor ska ske samlat av Skolverket. Då står inte elever i kö till flera skolor samtidigt, utan placeringarna sker i ett svep.
I augusti började alla Bengts gamla klasskamrater på friskolan. Bengt började på en skola längre bort. Det där sista avancemanget från plats 5 till plats på skolan blev inte av.
Leijonborg och Sabuni vill att människor ska kunna påverka sina liv. Men det status quo som de argumenterar för, leder bara till att skolkoncerner ska kunna välja sin egen organisation.
Medan jag skriver detta plingar det till i telefonen. En förälder i Solna har precis fått information om att mellan- och högstadieklasserna på den kommunala Skytteholmsskolan förväntas avvecklas. Internationella engelska skolan ska starta en friskola i området istället.
Åsa Plesner är verksam inom tankesmedjan Balans.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
