Fritidskortet var feltänkt från början

Fritidskortet var feltänkt från början. Redan innan E-hälsomyndigheten larmade om att det kan utnyttjas för att begå brott.

Tanken med fritidskortet som socialminister Jakob Forssmed lanserat är att barn och unga mellan 8 och 16 i Sverige ska få en summa de kan använda för att delta i en fritidsaktivitet. Det är en ganska omfattande satsning: under 2024 är tanken att 731 miljoner kronor ska avsättas för att införa fritidskortet, och från och med 2025 beräknas det kosta nästan 800 miljoner kronor om året.

Att det gemensamma bidrar till att barn och unga kan ha en meningsfull fritid är inget nytt.

Både staten och kommunerna ger redan i dag ett omfattande stöd till föreningslivet. Och har system för det. Här finns bidragshandläggare som hanterar föreningsbidrag, lokalkostnadsbidrag och medlemsaktivitetsstöd. Idrotts- och fritidsnämnden har antagit Policy för samverkan med föreningslivet och fria kulturlivet efter en lång och grundlig dialog. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor har rutiner för projektbidrag, organisationsbidrag och bidrag till antidiskrimineringsarbete. Och så vidare.

Allt detta vill socialminister Jakob Forssmed nu runda

Föreningslivet har organiserat sig i riksförbund och distriktsorganisationer, lokalavdelningar och klubbar, och skapat en rad olika samarbetsorgan: från Riksidrottsförbundet och Svensk fritid till det lokala föreningsrådet. Noggrant demokratiskt organiserat med styrelser, årsmöten, föreningsrevisorer och spelarråd.

Allt detta för att både kunna förvalta stöd från det gemensamma på bästa sätt, och ta hand om det som är det svenska föreningslivets guldreserv: människors engagemang. Vara matchvärd och funktionär, lägga banor, måla klubbhuset, alla som åtminstone gått på Domus fotbollsskola får ställa upp som tränare till knattefotbollslaget, annars går det inte ihop. Utan alla dessa föräldratimmar och andra ideella krafter skulle det finns mycket färre fritidsaktiviteter för unga, och de skulle vara mycket, mycket dyrare.

Allt detta vill socialminister Jakob Forssmed nu runda. Istället för att ge stöd genom de kanaler som redan finns, väljer han att lägga 56 miljoner på att låta fem myndigheter utreda hur hundratals miljoner istället kan fördelas via ett ”fritidskort”.

Att alla får samma summa är inte rättvist. Barns uppväxtvillkor är djupt ojämlika. Det verkar regeringen ha insett, och lovar att fritidskortet särskilt ska stötta barn och unga i socioekonomiskt utsatta hushåll att ta del av fritidsaktiviteter. Men upplysningsvis ingår stöd till fritidsaktiviteter i normen för försörjningsstöd: de med minst resurser kan redan i dag få stöd till att betala avgiften till fotbollsklubben. Och om målet är att nå de som behöver det bäst, varför ge ett par hundra miljoner till familjer som redan har råd med tre, fyra fritidsaktiviteter?

Dessutom kommer fritidskortet att gynna föreningar som redan i dag har lätt att skala upp sin verksamhet: stora fotbollsklubbar kan relativt enkelt ta emot några ungdomar till som vill lira boll. För barn och unga som lever i bostadsområden där det finns få och okända föreningar kommer fritidskortet inte att göra någon skillnad. Som Svenskt Friluftsliv, paraplyorganisation för 27 ideella friluftsorganisationer i Sverige, påpekar, krävs det uppsökande verksamhet i socioekonomiskt svaga områden för att fritidskortet ska nå de som har störts behov av stöd för att kunna få en meningsfull fritid. Det behövs också resurser att rekrytera och utbilda ledare, och möjlighet att investera i material, utrustning och infrastruktur.

Regeringen har dessutom ännu inte helt stängt dörren för kommersiella aktörer, vilket riskerar att göra det ännu svårare för ideella organisationer att bygga upp en vettig verksamhet.

Och så var det detta med risken för brottslighet, som E-hälsomyndigheten larmar om.

Fritidskortet kan bli ännu en ”valfrihetsreform” som ökar kriminaliteten i vårt redan så hårt brottsdrabbade land.

Och ingen borde vara förvånad.

Idén om ”välfärdscheckar” eller ”vouchers” som det heter på engelska, älskas av nyliberaler. Och av kriminella.

Konsekvenserna är välkända.

Skolpengar som använts för att finansiera medier som sprider nazistisk propaganda och konspirationsteorier, som Expo avslöjat.

Resurser som avsatts för hemtjänst, som istället finansierat gängbrottslighet i bland annat Södertälje.

Vårdcentraler som drivs av gängkriminella.

Det katastrofala experimentet med så kallade ”etableringslotsar”. Marknadsmekanismerna fungerade inte som det var tänkt, som IFAU torrt konstaterar i sin utvärdering. Seriösa företag och ideella organisationer blev utkonkurrerade av oseriösa aktörer som lockade nyanlända med gåvor, och sedan lämnade dem i sticket.

Den senaste exemplet på hur ett system med checkar slagit fel är tokprivatiseringen av Arbetsförmedlingen. Enligt en intern rapport från Arbetsförmedlingen själv kan systemet ”Rusta och matcha” ha läckt över 100 miljoner i felaktiga utbetalningar till oseriösa privata aktörer.

Efter larmet från E-hälsomyndigheten har Jakob Forssmed nu dragit i handbromsen. Myndigheterna får längre tid på sig att utreda hur fritidskortet ska utformas och kommuniceras. Det är klokt. Men det klokaste vore att inse att fritidskortet är feltänkt från början.