Efter valet 2006 satte sig ett segerrusigt centerpartistiskt förtroenderåd ned och beslutade att målet i valet 2010 skulle vara att partiet fördubblas, det vill säga nå 16 procent. I höstas justerades målet till att klara tio procent av väljarna. De senaste opinionssiffrorna, 3,1 procent i Demoskop, är i ljuset av dessa ambitioner närmast en katastrof.
Det sägs att det fria fallet i opinionsmätningarna beror på en osedvanligt motig höst för näringsminister Maud Olofsson. Och det finns många exempel på omdömeslösheter och lösmynthet, om Saab, om Vattenfall, om en vindkraftpark i Norrbotten där hennes son är engagerad, och om en uppvaktning om presstödet hos kommissionen som slutade med att en hög EU-tjänsteman beskrev henne som "dåligt informerad".
Men särskilt jagad av medierna har hon inte varit. Snarare har det som många väljare länge haft på känn under hösten bekräftats – att hennes höga tonläge inte motsvarats av att hon faktiskt uträttat särskilt mycket.
En gång i världen talade Maud Olofsson om att hon skulle "stoppa den sociala och regionala klyvnaden". 2010 är Sverige mer kluvet än någonsin och av en offensiv regionalpolitik syns ingenting, däremot har dieselskatten höjts. Småföretagarna är förbannade på att av talet om minskat regelverk för företagen mest blev en tummetott. Väljare som upplever klimat- och miljöfrågorna som centrala har av Olofssons högerkurs gått till Miljöpartiet.
Cyberliberalerna har inte låtit sig duperas av att Fredrick Federley hade gråten i halsen under FRA-debatten. Borgerliga väljare som söker kompetens i ekonomiska frågor lägger förstås sin röst på Moderaterna. Det finns helt enkelt för många högerliberala partier för svenska folket att välja på och Maud Olofsson har inte kunnat övertyga om varför man ska lägga sin röst just på hennes.
Oberoende av partifärg finns det politiker som man tycker synd om när de hamnar i klistret. Men få har den gångna hösten tyckt synd om Maud Olofsson, därför att hon är så kaxig och otrevlig. Hon är den borgerliga politiker som mest och oftast skyller ifrån sig med att det var sämre på sossarnas tid – som i riksdagen i onsdags – ett allt mer krystat argument när snart fyra år har gått av mandatperioden.
I TV4 strax efter jul påstod hon att hon fått så dålig publicitet för att hon är kvinna. Det är sant att det finns ett särskilt manligt raseri mot politiker som är kvinnor. Men hade en man förmått leverera så lite och samtidigt som Maud Olofsson helt saknat ödmjukhet, skulle denne också fått massor med kritik i medierna, om än med andra ord.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
