Ibland stöter jag på bekanta som tycker att det vore bättre om alla politiker bara var överens. Det klart att våldsamma konflikter inte är något att sträva efter, men de normala konflikterna i svensk politik är det bästa för Sverige. 

På morgonbussen skakar en främmande man om hela min dag. Resten av förmiddagen försöker jag hitta rimliga förklaringar till hans bisarra påstående. Kanske hade han plöjt flera säsonger av tv-serien Downton Abbey och drömmer om tebjudningar i stora salonger?

Mannen jag syftar på satt framför mig på bussen. Han pratade med någon som kan ha varit en flickvän. De snackade om världspolitik, Donald Trump och Syrien, kriser och Stefan Löfven.

Mannen säger då det overkliga: att världspolitiken idag är så polariserad, vi borde sträva efter att få det lika harmoniskt som under första halvan av 1900-talet. 
Hans sällskap, som nog lyssnade på historielektionerna i skolan, påpekade de två världskrigen.
 Mannen säger att ja jo förvisso, men i Sverige ville alla politiska krafter åt samma håll förr i tiden, inte som idag när det bara är massa konflikter.

Idag är årsdagen för bildandet av det Socialdemokratiska partiet. Den som drömmer om en valrörelse där partiledarna står hand i hand och säger att de nu har enats om en väg fram för Sverige får drömma länge.

Konflikter är en viktig och hälsosam del av demokratin.

 

Att det skulle ha varit så i början av 1900-talet är fel, antingen hade bussmannen missförstått eller så såg han dåtiden genom ett falskt, förälskat ljus. Då om någon gång var svensk politik fylld av konflikter, minns bara skotten i Ådalen 1931 (och du som inte vet vad Ådalen är kan googla det).

Bussmannen är inte ensam. Ibland stöter jag på bekanta som tycker att det vore bättre om alla politiker bara var överens och gjorde det bästa för Sverige. Det är en naiv inställning som får mitt blodtryck att stiga till oroväckande nivåer. Det klart att våldsamma konflikter inte är något att sträva efter, men de normala konflikterna i svensk politik är inget att rygga för.

Oftast blir konflikterna synliga i vissa sakfrågor, exempelvis införandet av en flygskatt. 
Men det är symptom på vilken grundinställning man har till vad som faktiskt är bäst för samhället. Om en person tycker att hungriga vargar jagar bäst och att staten inte ska curla sina invånare med bidrag, eftersom individer då förslappas, kommer den att tro att det bästa för Sverige är minsta möjliga skyddsnät.

Om det fanns ett facit kring vad som är bäst för Sverige hade vi inte behövt rösta eller argumentera politiskt. Men det existerar inte, därför organiserar man sig med andra som har liknande idéer om hur ett land borde se ut. Konflikter är då en viktig och hälsosam del av demokratin.

Det finns ett namn för det, att först i efterhand komma på vad man borde ha sagt. 
Kanske skulle jag ha knackat killen på axeln och påpekat att inget av det han tar för givet har kommit till genom att alla var överens. Det var konflikt om kollektivtrafiken han åker med och jobbet med reglerad arbetstid han var på väg till.

Framför allt skulle jag vilja påminna honom om att väldigt lite var bättre förr.
 Om han drömmer om den gamla goda tiden eftersom han sett tv-serien Downton Abbey verkar han ha glömt en viktig del av serien.
 Tjänstefolket som slogs för sin rätt.

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena