Sverige har tidigare strävat efter att vara brobyggare. De brutala terrordåden borde inte ändra på den saken.
Orden räcker inte till. Terror som urskillningslöst riktas mot värnlösa civila kan aldrig urskuldas eller förringas. Våld och terror har förstås länge präglat konflikten mellan i Mellanöstern.
Men Hamas attacker som inleddes i lördags är en enorm eskalering. De påminner om IS terror i Syrien, Rysslands massaker i Butja och islamistiska terrorattacker i Europa. I alla dessa fall har våldet riktats direkt mot civila. Företrädare för Hamas har förklarat att civila kan vara ”legitima mål”. Vad är nästa steg? Ytterligare eskalering?
Bitte Hammargren menade i artikel i Aftonbladet att risken är stor att ”nya avgrunder öppnar sig”.
Tanken var att Israel skulle byta land mot fred i form av en tvåstatslösning
Hamas attacker kom som chock. De har redan kallats Israels 11 september. Israel inledde direkt sin vedergällning med tunga bombattacker mot Gaza, som styrs av Hamas. Av allt att döma står en invasion av Gaza för dörren. Vilket kommer att leda till många, många fler dödsoffer, på båda sidor. Gaza har i praktiken satts under blockad av Israel. Nu stängs elen av. Bomberna faller och snart kommer förmodligen de israeliska soldaterna.
Kommer detta att göra Israel säkrare? Hamas ska utplånas, är budskapet från Israels regering. Är det ens möjligt? Att våldet kommer att eskalera framstår som oundvikligt. Regionen befinner sig ånyo i krig.
Detta sker i en tid av oro och krig på andra håll i världen. Hamas backas upp av Iran, som är nära allierad med Ryssland, som i sin tur har invaderat Ukraina.
Försöken att nå en rättvis fred mellan Israel och Palestina har misslyckats. Tanken var att Israel skulle byta land mot fred i form av en tvåstatslösning. Det vill säga tillåta en palestinsk statsbildning på ockuperade landområden. Den vägen är sedan länge i det närmaste helt stängd.
Fredprocessen i början av 90-talet gav hopp. Och 1993 stod Israels premiärminister Yitzhak Rabin och den palestinske ledaren Yassir Arafat utanför Vita huset och skakade hand. Men på båda sidor fanns många som av skilda skäl var missnöjda. 1995 sköts Rabin till döds av en israelisk extremist efter ett stort möte som firade fredsöverenskommelsen.
Fredsprocessen återhämtade sig aldrig.
I stället har extremismen på båda sidor gripit omkring sig.
Israel har ockuperat Västbanken sedan 1967 och de israeliska bosättningarna på palestinsk mark har i praktiken omöjliggjort en fungerande palestinsk stat. Palestinierna i Israel behandlas på ett förödmjukande och förtryckande sätt.
Israel styrs nu av en högernationalistisk regering som vill montera ned den konstitutionella maktdelningen. Det tog lång tid, men PLO erkände till sist Israels rätt att existera. Men Hamas, som styr Gaza, vill krossa Israel. Den palestinska myndigheten som etablerats på Västbanken är hårt trängd. President Mahmoud Abbas är 87 år gammal, svag och alltmer politiskt försvagad. Tidigare i höstas menade han att Hitler hatade judar, inte av religiösa skäl utan på grund av deras sociala roll som långivare. Ett grumligt och felaktigt uttalande, som andas antisemitism. Ett sätt att spela ner Förintelsen.
De senaste trettio åren i Mellanöstern erbjuder inte mycket hopp för framtiden. En rättvis och hållbar fred är mer fjärran än på mycket länge.
Vad kan vi i Sverige göra? Inte mycket. Men vi kan och bör bidra och framför allt inte förvärra situationen. Sverige har tidigare strävat efter att vara en brobyggare mellan israeler och palestiniern. Men är det i mindre grad numera.
Efter Hamas attack har Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna krävt att allt bistånd till Palestina ska stoppas.
Det samma slags reflexer vi ser apropå kriget i Ukraina. Stöd till Ukraina och hårda sanktioner mot Ryssland är nödvändiga åtgärder. Men Biståndsminister Johan Forssell (M) har också talat om att stoppa biståndet till länder som inte tydligt ställer sig bakom Ukraina. Finland har redan fattat det beslutet. Det skulle inte gynna Sveriges intressen om vi får färre vänner om samarbetspartners runt om i världen, inte minst i strategiska Syd.
Biståndet till Palestina består av humanitärt stöd och går till olika utvecklingsprojekt, inte minst kanaliseras det via svenska civilsamhällesorganisationer som arbetar på plats med partners som motarbetar Hamas.
Moderaterna har försökt hållit emot. Såväl Carl Bildt som moderaternas nuvarande utrikesminister Tobias Billström vill inte avbryta det svenska stödet till Palestina. Kompromissen som presenterades häromdagen är att biståndet ska pausas och utvärderas. Det blir intressant att följa den här kampen. Det är bara att hoppas Moderaterna håller stånd. Men det är inte otroligt att Moderaterna till sist tvingas vika ner sig. Det har hänt förr. Det vore en symbolisk tragedi. Den palestinska befolkningen kommer att drabbas. Och Hamas lär jubla eftersom ett sådant beslut skulle bekräfta deras världsbild.
Lyssna på Svenska kyrkan, som argumenterar för fortsatt svenskt bistånd. Och samordna frågan med EU. Det var en ungersk kommissionär utan ansvar och mandat som sa att EU:s bistånd till Palestina ska bort. Men EU står fast, på goda grunder.
Lyssna på Spaniens utrikesminister som säger: ”Vi kan inte blanda ihop Hamas, en terroristorganisation, med den palestinska befolkningen, en befolkning som har enorma behov”.
Han framhåller också ”att frysa biståndet – att straffa palestinierna – skulle bara skada EU:s intressen i regionen och stärka terroristerna”.
Sverige är ingen stor maktspelare i världspolitiken. Men vi ska agera så klokt vi kan. Och inte ge upp hoppet om en rättvis fred.
Det är trots allt ett ansvar vi bär. Även i dessa mörka tider.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
