krönika Arbetslösheten fortsätter stiga, men läget behöver inte vara nattsvart. Som med de flesta problem kan arbetslösheten lösas om vi kastar pengar på den, skriver Melinda Kandel.
I slutet av mars vaknade mer än en halv miljon människor upp på morgonen utan att ha ett jobb att gå till. Det motsvarar 10 procent av Sveriges befolkning, och är en nivå vi tidigare bara varit uppe i en enda gång under åtminstone 60 år.
Coronapandemin är självklart en viktig del av förklaringen till den höga siffran, men där i ligger långt ifrån hela sanningen. Faktum är att arbetslösheten inte en enda gång sedan 1991 understigit 6 procent. Det kan jämföras med perioden 1960–1980, då nivån låg stabilt runt 2 procent, det vill säga: i det närmsta full sysselsättning.
Vad har egentligen hänt under dessa år?
Först och främst har arbetsmarknaden förändrats, så är det. Industrijobb har flyttat utomlands. Tjänstesektorn har växt.
Tiden i svensk historia då skatten var hög, offentlig sektor stor och miljardärerna få, var en tid av låg och ingen arbetslöshet.
Nästa sak som har hänt är den offentliga sektorns totala resignation inför marknaden. Först sålde man ut infrastrukturen, där efter välfärden. Sektorer som tidigare kunnat bemannats efter behov bemannas idag efter konkurrenskraft, vilket är detsamma som planerad underbemanning. Just in time, Lean och New public management har kommit att bli nyliberalismens ledord, men röda skynken för fackföreningsrörelsen.
Det tredje som hänt är att skatterna sänkts rejält och inkomstklyftorna ökat. Den lilla offentliga sektor som finns kvar har fått en stram budget att förhålla sig till, och de sociala skyddsnäten har bantats kraftigt. Det betyder färre händer i vården och större elevgrupper i skolorna, men även att fler fastnar i långtidsarbetslöshet. Där samhället tidigare fanns och fångade upp, stöttade och slussade vidare, återstår idag många gånger inte mer än menlöst pappersarbete som i bästa fall ger en ekonomisk ersättning som täcker existensminimum.
I andra änden betyder det dock kapitalackumulation. Kurvan över antalet miljardärer i Sverige har under dessa år stigit rakt upp. Medan sjukvården här om året gick på knäna, arbetslösheten nådde nya höjder och covid-19 drog fram, fick Sverige 40 nya börsmiljardärer. Det betyder att vi nu har över 200 miljardärer i Sverige. En ökning med 500 procent sedan 1997.
Läget kan onekligen verka dystert. Men, jag vill påstå att det inte finns anledning att förtrösta! Som med de flesta problem kan arbetslösheten lösas om vi kastar pengar på den, och pengar i systemet finns det ju gott om! Om än, just nu, i fickorna på ett fåtal, där de knappast gör någon nytta.
Ta till exempel Stefan Persson, Sveriges rikaste person. Hans tillgångar uppgår till 178 miljarder kronor. I äldreomsorgen spår Finansdepartementet att det år 2026 kommer saknas 90 miljarder kronor och 80 000 tjänster, för att med dagens skattesatser kunna upprätthålla dagens kvalitet (som internationellt knappast gjort sig känd för att hålla någon superstandard). 178 miljarder minus 90 miljarder blir 88 miljarder. Även det är en förmögenhet man kan leva ett väldigt, väldigt gott liv på.
Förstår ni vart jag vill komma?
Tänk en välfärd med full bemanning, där personalen inte behöver stressa sig till utbrändhet, där de äldre på sina boenden har det bra, där köerna till sjukvården är korta och där alla elever i skolorna kan få den hjälp och stöd de behöver för just sina behov. Tänk en kollektivtrafik med täta turer som kommer i tid, och post som delas ut varje dag— även till lands- och glesbygden.
Det är fullt möjligt med en kraftigt höjd skatt för de rikaste, och att infrastruktur och välfärd återgår till att ägas och styras av det offentliga. För all del behöver vi inte sluta där. 1960- och 70-talet visade att bostadsbristen, som idag är ett allvarligt och växande problem, går utmärkt att bygga bort. Hur många jobb skulle inte det ge? Och alla de jobb som kommer följa den helt nödvändiga klimatomställningen av samhället som marknaden bevisligen inte klarar av att ordna själv, de ska vi inte heller glömma. Skulle man sedan mot förmodan bli arbetslös och få svårt att hitta ett nytt jobb, då är den offentliga sektorn tillräckligt finansierad för att kunna finnas där och ge det stöd som behövs för att man snart igen ska kunna jobba eller studera.
Kanske kan detta låta drastiskt, men metoden är väl beprövad. Tiden i svensk historia då skatten var hög, offentlig sektor stor och miljardärerna få, var en tid av låg och ingen arbetslöshet.
Visst kan vi fortsätta låta marknaden ha sin gång, och från åskådarläktaren se på när arbetslösheten når nya höjder. Eller så kan vi agera. Jag vet vilket jag väljer.
Melinda Kandel är städare, skyddsombud och aktiv i Vänsterpartiet. Hon praktiserar som opinionsskribent hos Dagens Arena.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
