Arbetsmarknad Det handlar om att förstå vad som misslyckats och göra rätt prioriteringar.
Varför är målet om full sysselsättning så lågt prioriterat? Vi kan knappast vara ensamma om att förvånas över det. Sedan massarbetslösheten efter den ekonomiska krisen på 1990-talet tog ett fast grepp om arbetsmarknaden har intresset varit milt sagt svagt för att komma tillbaka till full sysselsättning. Frågan finns i högtidstalen men den drivs inte med någon större kraft och uthållighet. Vän av ordning måste osökt ställa frågan: Vad ligger bakom denna passivitet på ett av politikens mest centrala områden?
Ibland får vi höra bortförklaringar som grundar sig i att Sverige alltjämt har ett betydande arbetskraftsdeltagande i kombination med en hög sysselsättningsgrad. Det är förvisso sant, även om sysselsättningsgraden är fyra till fem procentenheter (16–64 år) lägre än vad den var 1990. Om vi haft samma sysselsättningsgrad idag hade 250 000 till 300 000 ytterligare haft ett arbete. Men oavsett är det en ursäkt som inte håller. För att nå full sysselsättning räcker det inte att peka på en internationellt hög sysselsättning. Det är själva arbetslösheten som behöver komma ner till betydligt lägre nivåer än de som har gällt sedan nittiotalskrisen.
Massarbetslöshetens gigantiska samhällskostnader är allmänt kända
Utvecklingen av ekonomin och arbetsmarknaden under efterkrigsperioden kan i grova drag avgränsas i två perioder: Den ena som sträcker sig från omkring 1945 fram till mitten av 1970-talet. Perioden kännetecknas av en stark ekonomisk utveckling med en låg arbetslöshet kring två procent. Under 1970-talet steg arbetslösheten kraftigt i många länder. Men Sverige var under 70- och 80-talen ett undantag med fortsatt låg arbetslöshet. Det var i stället under nittiotalet som den svenska arbetslösheten sköt i höjden och sedan dess har den i cementerats mellan sex och åtta procent. Det är alltså långt ifrån full sysselsättning.
Massarbetslöshetens etablering sammanfaller med genomgripande paradigmskiften i sysselsättningspolitiken och den övergripande ekonomiska politiken. Det handlar om en omläggning av politiken i tydlig marknadsliberal riktning. Huvudmålet för den ekonomiska politiken skiftade från full sysselsättning till konsekvent inflationsbekämpning. En normpolitik infördes i finanspolitiken med prioritering av starka offentliga finanser och denna del av den ekonomiska politiken ersattes av en penningpolitik som skulle fungera som det centrala konjunkturpolitiska verktyget.
Penningpolitikens grundläggande uppgift är emellertid att hålla nere inflationen. Den tidigare aktiva sysselsättningspolitiken ersattes med en utbuds- och strukturpolitik som främst är inriktad på stora skattesänkningar, avregleringar på arbetsmarknaden samt en tillbakarullning av olika delar av välfärdsstaten. Denna politik syftade till att arbetslösa skulle ta olika låglönejobb på en mer flexibel arbetsmarknad med ett ökat individuellt ansvar för de arbetslösa att bli anställningsbara. Med denna politik har arbetslösheten betraktats som ett individuellt problem snarare än ett samhällsproblem.
Detta ideologiska systemskifte i sysselsättningspolitiken har inte bara varit ett fundamentalt misslyckande i att bekämpa massarbetslösheten. Det har också lett till stora ekonomiska och sociala klyftor, med minskad trygghet för löntagarna och försämrad kvalitet i olika delar av välfärden.
Hur kan de låga ambitionerna på sysselsättningsområdet fortsätta trots att massarbetslöshetens gigantiska samhällskostnader är allmänt kända för såväl ekonomiska som politiska aktörer. Arbetslösheten är en viktig faktor bakom den ökade ojämlikheten. Löntagarnas position på arbetsmarknaden försvagas och makten förskjuts till arbetsgivare och olika kapitalintressen. Är det något som försvagar de offentliga finanserna, så är det en hög arbetslöshet. Vi vet från både Sverige och andra länder att massarbetslösheten ger näring åt framväxten av en populistisk högerextremism. En hög arbetslöshet i utsatta stadsdelar underlättar också rekryteringen av unga till gängkriminalitet. En konstant hög arbetslöshet över tiden urholkar också möjligheterna att upprätthålla en stark arbetslinje.
Det finns alltså goda kunskaper om arbetslöshetens omfattande kostnader och skador på samhället. Det är ett faktum att en hög arbetslöshet under en längre tid utgör ett allvarligt hot mot folkhälsan med högre dödlighet och sjuklighet som följd. Behovet av att pressa tillbaka arbetslösheten och skärpa politiken för full sysselsättning borde därför vara av allra högsta prioritet.
Omläggningen av sysselsättningspolitiken är i allt väsentligt ett resultat av ideologiska förskjutningar
Vad är då orsaken till det långtgående skiftet i sysselsättningspolitiken, och den uppgivenhet som präglar politiken för full sysselsättning? Vi kan se tre möjliga förklaringar: I kölvattnet av keynesianismens konjunkturpolitiska problem under 1970- och 1980-talen har det byggts upp en seglivad misstro mot förmågan för denna del av den ekonomiska politiken att fungera effektivt som en konjunkturdämpare med möjligheter att förstärka tillväxten och bidra till en ökad sysselsättning utan att vara inflationsdrivande. Kritikerna mot den aktiva finanspolitiken har ibland gått så långt att man inte erkänner efterfrågans stora betydelse för den makroekonomiska utvecklingen. Men finanskrisen 2008, pandemin 2020 och andra kriser har tydligt illustrerat vilken felsyn denna uppfattning bygger på.
Den andra förklaringen handlar om att nya förutsättningar har tillkommit – i form av bland annat en ökad globalisering med ett utökat EU-samarbete, mer finansdriven kapitalism, den nya tekniken och förändringar i arbetsmarknadens funktionssätt – som försvårar möjligheterna att föra en aktiv ekonomisk politik i allmänhet och en effektiv finanspolitik i synnerhet. Det har i stället vuxit fram en uppfattning att det är fullt tillräckligt med en kombination av en aktiv penningpolitik och olika utbudsinriktade åtgärder för att hålla nere arbetslösheten och nå full sysselsättning. Men utvecklingen under de senaste decennierna visar tydligt att denna sysselsättningspolitik inte räckt till, eftersom massarbetslösheten alltjämt består och rentav har cementerats.
Den tredje förklaringen bygger på att omläggningen av sysselsättningspolitiken i allt väsentligt är ett resultat av ideologiska förskjutningar, förändrade maktförhållanden mellan arbete och kapital, samt mellan offentliga och privata intressen. Mer konkret är nedprioriteringen av den fulla sysselsättningen ett resultat av politiska val, och oförmåga att anpassa politiken utifrån effekterna av den ökade globaliseringen, avreglerade kapitalmarknader och en mer finansdriven kapitalism.
Om svensk politik ska kunna forma och utveckla en trovärdig politik för full sysselsättning, ökad jämlikhet och en stark välfärdsstat behöver den öppet och fördomsfritt granska sina egna misslyckanden i sysselsättningspolitiken, men också ha stor förståelse för de nya förutsättningar som gäller för denna politik. Om inte detta görs, så riskerar man att fastna i en föreställd maktlöshet som har varit och är alltjämt ett betydande hinder för en lyckad sysselsättningspolitik.
Även om finanspolitiken har vissa brister, så anser vi att denna del av den ekonomiska politiken fortfarande är effektiv för att påverka efterfrågan, tillväxten och sysselsättningen. Flera studier har visat att en väl avvägd sammansättning av olika finanspolitiska åtgärder, med tonvikt på investeringsstimulanser, har både goda tillväxt- och sysselsättningseffekter.
Det räcker inte heller med strukturpolitik för att rejält minska arbetslösheten när huvudproblemet är en alltför svag efterfrågan i ekonomin och på arbetsmarknaden. Penningpolitiken är inte heller tillräckligt effektiv för att kompensera en låg efterfrågan. Vi har inte heller några större problem att klart se de hinder eller svårigheter som finns, men dessa hinder är påverkbara genom förändringar av regelverk och institutioner.
På det hela taget har vi ett tillräckligt stort handlingsutrymme för en mer aktiv och kraftfull sysselsättningspolitik, i form av aktiv ekonomisk politik samt satsningar på arbetsmarknads-, utbildnings- och arbetslivspolitik. Det finns en möjlighet att komma in på vägen till full sysselsättning. Det är dags att ta den möjligheten.
Stefan Carlén, chefsekonom Handels
Christer Persson, fristående utredare och författare
Mats Wingborg, skribent och utredare
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
