debatt Människorna som bär upp välfärden går på knäna – och riskerar sin egen hälsa i arbetet med att stötta dem som behöver deras kompetens. Nya siffror visar att fyra av tio arbetsterapeuter allvarligt överväger att byta bana. Nu räcker inte fina ord från politiker och arbetsgivare. Nu krävs förändring, skriver Ida Kåhlin och Annika Lexén.
Vi har blivit för effektiva för vårt eget bästa. Varje sparkrav inom välfärden äts upp av kostnader för ökad psykisk ohälsa och sjukskrivningar. Välfärdssektorns medarbetare är de som just nu drabbas hårdast.
Trenden är likartad inom hela sektorn. Missnöjet pyr i skolans korridorer och det är minst lika illa ställt inom äldreomsorgen, på vårdcentraler och sjukhus – platser där man har många relationer till andra människor. En snabb sökning på ”kontaktyrken” möts av ord som ohälsa, utbrändhet och sjukskrivning.
Våren 2018 genomförde Sveriges Arbetsterapeuter i samarbete med forskare vid Lunds universitet en kartläggning av arbetsterapeuters arbetsmiljö. Resultatet var nedslående. Av de nära 3700 arbetsterapeuterna som deltog uppgav mer än 60 procent att de har för mycket att göra på jobbet. Fyra av fem arbetsterapeuter hinner sällan eller aldrig bli klara med sina arbetsuppgifter under dagen. Nära hälften av studiens deltagare visade tecken på stressymptom och 18 procent uppfyllde Socialstyrelsens kriterier för utmattningssyndrom. Konsekvenserna av detta är tydliga – svårighet att göra ett bra jobb, ökade sjukskrivningar, kompetensflykt och problem att rekrytera erfaren personal. Situationen är ohållbar och den är på intet sätt bättre för andra kvinnodominerade professioner inom välfärdssektorn.
Fyra av fem arbetsterapeuter hinner sällan eller aldrig bli klara med sina arbetsuppgifter under dagen.
Trots att vi sedan 2016 haft en partsgemensam avsiktsförklaring med fokus på förebyggande arbetsmiljöarbete, ser vi tyvärr inga tecken på förbättring. Vår uppföljande kartläggning från våren 2019 visar snarare att siffrorna blivit sämre, på i stort sett alla områden. Särskilt oroande är det faktum att andelen arbetsterapeuter som allvarligt överväger att helt byta yrkesbana på ett år har ökat från 35 till över 40 procent. Och det är inte bara den låga lönen som skaver. Många var nöjda med arbetssituationen och stödet från kollegorna, men den höga arbetsbelastningen, stressen, bristande ledarskap och organisatoriska problem listades som så pass stora att de hade tänkt tanken – att helt sadla om.
Sverige har inte råd att förlora en enda anställd inom välfärdssektorn. Kompetensbristen är redan stor och kommer att fortsätta öka. Med ohållbara arbetsförhållanden är det mycket svårt att locka till sig nya medarbetare.
Om vi ska få fler att välja välfärdens yrken, och stanna kvar där, krävs en förändring. Vi lovar att bidra med vår kunskap och erfarenhet, men politiker och arbetsgivare måste ta ansvar. Nu krävs förutsättningar för:
- en rimlig arbetsbelastning och möjlighet till reflektion och återhämtning på arbetstid
- kompetensutveckling och tydliga karriärvägar
- större inflytande över den egna arbetssituationen samt ett rimligt antal underställda för chefer
- ökad lönespridning och höjda löner för akademiker inom kvinnodominerade välfärdsyrken.
Sveriges välfärdsbyggare ska inte behöva riskera sin egen hälsa. Utmaningarna är stora, men med gemensamma krafter kan fack- och professionsförbund, arbetsgivare och politiker skapa en välfärdsmodell som också innefattar ett hållbart arbetsliv.
Ida Kåhlin, förbundsordförande Sveriges Arbetsterapeuter
Annika Lexén, leg arbetsterapeut och forskare vid Institutionen för hälsovetenskaper, Lunds universitet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
