Debatt Bristen på sjuksköterskor är ett stort och globalt problem. Vår forskargrupp har studerat varför så många säger upp sig. Och därmed kan vi nu säga ganska exakt var problemen finns, och hur de bör lösas, skriver Rebecca Selberg och Paula Mulinari.
Bristen på sjuksköterskor är ett globalt problem, och Sverige är inte förskonat. Enligt Socialstyrelsen är det brist på 22 legitimationsyrken, och för vårdens dagliga (och nattliga) verksamhet är det bristen på sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor som är allra mest akut. Vår forskargrupp har studerat varför sjuksköterskor säger upp sig, och svaret lär inte förvåna någon. Brister i arbetsmiljö, dåligt ledarskap och svagt erkännande av de anställdas förmågor och insatser är de viktigaste orsakerna till att sjuksköterskor lämnar. Genom djupintervjuer med 50 sjuksköterskor och en stor enkät som över 1500 sjuksköterskor besvarat kan vi nu säga ganska exakt var problemen finns, och hur de bör lösas:
1.Tänk innanför lådan!
Just nu cirkulerar på nätet en seriestripp. Den föreställer två streckgubbar och en låda. Den ena streckgubben säger: vi måste tänka utanför lådan. Den andra säger: vad finns i lådan? Bry dig inte om det, svarar den första streckgubben, vi måste tänka utanför den. Den sista bilden föreställer lådans insida. Där står: HÖJ LÖNERNA.
Det finns massvis med goda förslag på hur vårdens arbetssätt kan förändras, och forskare och konsulter älskar att hitta på nya modeller, management-grepp och halvt magiska lösningar som ska få sjuksköterskor att stanna och patienter att få det bättre. Vi kallar dem magiska därför att de bygger på föreställningen att såväl personal som patienter kan få det bättre utan att det kostar något, eller kanske till och med genom att man sparar pengar och skär ner.
Vi håller med om att det är dyrt att utbilda sjuksköterskor, låta dem samla på sig erfarenheter, och sedan förlora dem. Det är dyrt att skicka runt patienter i jakt på öppna vårdplatser och det kostar på både mänskligt och ekonomiskt att patienter ligger för länge på akuten för att det är brist på avdelningsplatser, eller inte får sina operationer i tid för att det är brist på anestesisjuksköterskor.
Men för att åtgärda vårdens brister behövs vissa långsiktiga investeringar. Det räcker inte med projektmedel då och då, när politikerna vill visa handlingskraft. Det finns för lite utrymme för att höja skickliga och erfarna sjuksköterskors löner rejält. Att satsa på höjda ingångslöner är en förvisso korrekt facklig strategi, men får den olyckliga konsekvensen att erfarna sjuksköterskor tjänar lika mycket eller mindre än sina nyutexaminerade kollegor.
Relativ lön är en lika viktig fråga som lönenivån.
Vår forskning visar att relativ lön är en lika viktig fråga som lönenivå. När lönen känns orättvis, det är då man går. Vår slutsats är: Sverige måste tänka innanför lådan. I alla andra sammanhang accepteras att priser bestäms av utbud och efterfrågan – men att höja priset på de välfärdsanställdas arbete accepteras så gott som aldrig. Höj sjuksköterskornas löner, och se till att det finns ekonomiskt utrymme att belöna den som stannar på sin arbetsplats.
2. Förbättra vårdens arbetsmiljö!
Hög arbetsbelastning påverkar vårdkvaliteten negativt, och dränerar sjuksköterskor på lust, kraft, och yrkesstolthet.
I en numera klassisk studie visar omvårdnadsforskaren Linda H. Aiken att en ökning av antalet patienter per sjuksköterska från fyra till sex medför 14 procents ökning av 30-dagarsmortaliteten (där man mäter hur många patienter som avlidit inom 30 dagar efter t ex en operation) och en ökning från fyra till åtta patienter under en sjuksköterskas vård innebär en ökning av 30-dagarsmortaliteten med 31 procent. Risken för att sjuksköterskan blir utbränd ökar även den.
En långsiktig investering behövs som innebär att sjuksköterskor inte behöver ta hand om allt för många patienter.
Vad är då ”för många patienter”? Det vet sjuksköterskorna! Låt dem som arbetar på golvet avgöra vad som är en rimlig arbetsbelastning. Sjuksköterskor är experter på god omvårdnad, låt dem bestämma vad god omvårdnad innebär i praktiken på just deras arbetsplats, och hur arbetet ska organiseras för att nå dit.
Det kommer att kosta i en övergångsperiod, men sparar liv och hälsa. Det kommer också att kräva ett nytt tänk kring vilka principer som ska styra i vården: är det budgetdisciplin och sänkta kostnader, eller god vård? Om det är god vård som ska styra, ja då är det också personalen på golvet som ska ha inflytande över organisationens mål och arbetssätt. Här är det viktigt att förstå att ”one size fits all” inte fungerar i en så komplex verksamhet som sjukvården. Därför måste förändringsinitiativ komma underifrån, och styrning och ledning utgå från tillit och tilltro på personalens kompetens och engagemang.
3.Sänk arbetstiden!
I Sverige hyllas ofta nytänkande, flexibilitet och utveckling. Men när det gäller arbetstider har inget hänt sedan 1919, då åttatimmarsdagen infördes, och 1971, då femdagarsveckan blev lag. Men att arbeta treskift, som många sjuksköterskor gör, är oerhört krävande. Även vanliga kontorstider kostar på i yrken där man hela tiden möter människor som är oroliga och mår dåligt. De vars arbete det är att möta och ta hand om andras behov måste prioriteras i en arbetstidsförkortning. Detta innebär i sin tur att det behövs fler människor som arbetar i vården. Att bättre planera vårdens kompetensförsörjning är en svår och viktig uppgift för samhället, men ska dessa planer kunna realiseras måste också arbetslivet i vården vara hållbart och attraktivt. En arbetstidsförkortning är avgörande för att sjuksköterskor ska orka ett helt yrkesliv.
4.Lös krisen!
Vården befinner sig i vad vi kallar en permanent kris. Detta har orsakats av en övergripande och alltigenom dominerande idé om att den offentliga sektorn inte ska tillåtas växa (däremot tycks privata verksamheter få kosta hur mycket skattemedel som helst). För att lösa den permanenta krisen behöver vi tänka om vad gäller det gemensamma. Vård och omsorg är en rikedom i sig, och ett av de bästa skydden ett samhälle kan skaffa sig. Ett samhälle som prioriterar omhändertagande är ett starkt och säkert samhälle, som klarar de flesta hot och utmaningar. Tyvärr präglas politiken inte av denna insikt.
Vården lider av en ständig rädsla för sina ökande kostnader. I vardagen på vårdarbetsplatserna yttrar sig detta genom attityden ”ger vi dem lillfingret tar de hela handen”. Chefer tvingas allt för ofta säga nej, hålla emot personalens initiativ och önskemål, och se till att anställda accepterar en ständig brist – på vårdplatser, personal, löneutrymme, tid, personalstödjande insatser, utbildningssatsningar, återhämtning, vidareutveckling. Cheferna i sin tur pressas både uppifrån och nerifrån. Det är ohållbart, och skapar en djupt frustrerande arbetsmiljö. Låt vården styras efter principen: personalen vet, och personalen förtjänar. Personalen vet vad som behövs för att vården ska bli bra, och personalen förtjänar en arbetsgivare som ser till deras bästa, och anstränger sig för att de ska ha det bra genom hela sitt yrkesliv.
Det finns idag oerhört god kunskap om varför sjuksköterskor säger upp sig, och skälen är förvisso fler än de vi ringat in här: för dålig introduktion till nya arbetsplatser är också en viktig orsak, liksom för lite fokus på kompetensutveckling och livslångt lärande. Men i grunden menar vi att problemet handlar om hur samhället värderar och ser på sjuksköterskor och andra anställda inom vård och omsorg. Det är dags för en helt ny insikt att sätta sig: deras arbete är nödvändigt, men inte ett kall – det måste få kosta, och det måste i högre grad styras av de anställda själva.
Rebecca Selberg, forskare vid Skånes universitetssjukvård och lektor i genusvetenskap, Lunds universitet
Paula Mulinari, docent i socialt arbete, Malmö universitet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
