Fyra händer i stället för sex

Vad är väl en vägd kissblöja? Ett tecken på vanvård eller praxis i äldreomsorgen? Vinterns debatt om äldreomsorgen har under våren även lett till ett mediebråk mellan Dagens Nyheter och Dagens Samhälle, som presenterat väsensskilt olika uppgifter om situationen på äldreboendet Koppargården i stadsdelen Hässelby i Stockholm.

Verkligheten är som oftast mer komplicerad än vad som ryms i nyhetsartiklar. Att väga en kissblöja behöver inte vara den mest omoraliska av alla handlingar. Till exempel om det görs för att säkerställa att rätt inkontinensskydd används. Problemet är om blöjor inte byts tillräckligt ofta.

Dödlighet bland de boende är inte heller ett särskilt bra sätt att mäta kvalitet i äldreomsorgen, eftersom de allra flesta av oss faktiskt dör som gamla. Hur det har varit möjligt att uppfatta vad som hänt på Koppargården på så olika sätt, både för journalister och ansvariga politiker och tjänstemän, har granskats av bland annat Medierna i P1. En förklaring verkar vara den konflikt som funnits mellan sjuksköterskor anställda av Carema och de läkare, anställda av ett annat företag, som behandlat boende på Koppargården.

Efter uppmärksamheten kring Koppargården fick Socialstyrelsen i uppdrag att undersöka om det finns några skillnader mellan äldreomsorg i privat och offentlig regi. I månadsskiftet presenterades resultatet. Socialstyrelsen ser inga entydiga skillnader, men konstaterar att det behövs ytterligare studier. Vad de kan se är att boende på mindre äldreboende är mer nöjda än de som bor på större.

Men att driftsformen inte per automatik påverkar kvaliteten kan knappast lugna någon med tanke på den rapport om äldreomsorgen som Socialstyrelsen släppte dagen efter. En delrapport i den nationella översynen visar att 78 procent av de äldreboenden som granskades under 2011 inte lever upp till de krav och intentioner som finns i lagar och förordningar. Bland annat uppmärksammas att bemanningen får styra verksamhetens snarare än att behoven får styra bemanningen. Det gör att många får äta, sova och duscha anpassat till när det finns personal snarare än när de vill. Fysisk aktivitet och att gå ut på promenad är exempel på andra aktiviteter som riskerar att utebli när behoven inte får styra.

Det är lätt hänt i bråk, såväl i som utanför medier, att fokus hamnar på vem som sa vad och på detaljer snarare än helheten. Frågan om huruvida Carema på Koppargården hade rätt bemanningsgrad är visserligen intressant, men huvudsaken måste väl ändå vara patientsäkerhet och vårdens kvalitet? Den irriterade petigheten som kännetecknar otrevliga gräl verkar dessvärre gälla även upphandlingar. Vanvård kan såklart förekomma även om en vårdgivare, såväl privat som offentlig, lever upp till de formella kraven på pappret.

I bästa fall kan Socialstyrelsens granskning hjälpa oss att höja blicken. Rapporten bekräftar nämligen en rad kända problem och utmaningar. Det är svårt med äldreomsorg, för det handlar om vård till gamla och sjuka människor som inte alltid kan uttrycka vad de vill. Det allra viktigaste för att kunna ge god vård är personalen. De behöver vara tillräckligt många de tider det finns behov och de behöver ha god utbildning.

Det här går att ändra på. Och det är bråttom. Nödvändigheten finns skrivet i statistik och rapporter. Eller som poeten Jenny Wrangborg uttrycker det:

”… det syns inte i statistiken än men våra ryggar kan berätta

hur skattesänkningarna känns

de bränner bakom skulderbladen, de tynger bakom ögonlocken

de ringer i öronen

dom hör det inte i riksdagen men besparingarna låter av

växande barngrupper, pressade turer

pipande larm i kommunalgula korridorer

deras fattade beslut gäller inte dom men de skyndar på våra steg

de planerar för vår underbemanning

ger oss en alvedon mot värken och tvingar oss till nästa skift

här finns jobben

i allt som nu görs med fyra händer i stället för sex

i allt som nu måste lämnas ogjort”

Fotnot: Hela dikten ”Jobbskatt” finns här.