Gangsterrap är inte samhällets största fiende

Få integrationen att fungera istället för att alltid fokusera på musiken.

Gangster-rap är inte samhällets största fiende. Det är en kommersiell framgång byggd på misslyckandet att skapa ett inkluderande samhälle. Att bära en skottsäker väst som integrationsminister när man besöker Rinkeby är en manifestation av detta misslyckande.  I stället för att stirra sig blind på moralpaniken kring gangster-rap är det dags att agera.

Dagarna efter Mats Perssons debattartikel om farorna med gangsterrap besökte han alltså Rinkeby iklädd en skottsäker väst. Med en stark vilja och behov av förbättrad integration från hela samhället, är denna handling – milt uttryckt – inte särskilt konstruktiv. Persson demoniserar Persson alla de vanliga medborgare som bor i Rinkeby – som troligtvis inte ens vet vem han är – och klassificerar området som farligt.

“Det är tufft, men det är hemma”

Ironin är uppenbar, men samtidigt extremt sorglig för en minister vars jobb det är att arbeta för ett mer inkluderande samhälle.

Eftersom jag inte är svensk hade jag ingen aning om vad Rinkeby är innan jag flyttade till Stockholm. Jag minns första gången jag var där, 2019. En av mina svenska vänner sa på skämt, men med ett ganska allvarligt ansiktsuttryck, att jag skulle bära en skottsäker väst. Jag log tveksamt.

Men som kock på olika ställen runt om i Stockholm träffade jag många människor med invandrarbakgrund, varav flera bodde i Järva och Rinkeby. Alla sa mer eller mindre samma sak, “Det är tufft, men det är hemma”.

Med ett intresse för populärmusik insåg jag också snabbt att Yasin var en av de mest framstående artisterna från området. Och så, medan jag åkte blå linjen, lyssnade jag på “Trakten min”, “Hey (Rinkeby)”, “XO” och “Chicago”, vilket gav mig blandade känslor och tvivel om jag överhuvudtaget skulle känna mig bekväm där.

Väl framme på Rinkeby Torg rökte jag en cigarett, köpte en kaffe (helst med kontanter eller Swish), tog en promenad, och köpte billiga grönsaker och ett färskt vattenmelonsstycke på den lokala livsmedelsbutiken. Området har en bostadsnära, mångkulturell atmosfär som för mig som utlänning är en annan variation av svenskt, inte jämförbar med den i andra änden av den blå linjen, Kungsträdgården, men ändå.

Sedan dess har jag varit där många gånger, även som en del av min doktorandforskning, som diskuterar hip-hop från Stockholms förorter som en mekanism för att “ge röst” åt sina erfarenheter, bygga identiteter och skapa kommersiell framgång.

Gangsterrap är en subgenre av hip-hop som drar en fascinerad publik som konsumerar musiken med förvåning över att det händer i samma stad. Som med all annan konst är det ofta överdrivet. Låtarna kan vara hårda och råa, inklusive sexism och våld, och skildrar en livsstil som symboliserar en gängkultur. Andra, mindre diskuterade låtar talar dock om depression, psykisk stress, uteslutning och maktlöshet. Eller, å andra sidan, om mångkulturalism och starka sociala relationer i och med de svenska förorterna.

Låt oss försöka höra de också. Det är nyttigt för att förstå vad integrationspolitiken borde adressera.

Borde inte normaliseras

Att rama in förorterna genom en snabba-cash-ifiering av området och dess invånare är precis tvärtom mot vad folk (i synnerhet politiker) borde göra. Denna symboliska konstruktion av Rinkeby går emot integrationsuppdraget. Det är provocerande och när bara moralpanik baserad på en genre som endast skildrar en liten procentandel av det vanliga svenska livet i förorterna.

Jag håller med om att gangsterrap inte borde normaliseras. Men i stället för att bli förfärad över de extrema låtarna i genren och skapa en klyfta i samhället genom att karaktärisera förorter som något avlägset och farligt, gå in i dessa områden med ett öppet sinne och diskutera med de som bor där hur arbetslösheten kan minskas eller hur inkluderingsprocessen skulle kunna fungera bätre.

När integrationen verkligen fungerar kommer gangsterrappen sannolikt att försvinna långsamt.

Låt oss normalisera den typen av agenda. Om detta, efter allt, är vad den här regeringen verkligen vill?

Sjors Joosten