ledare Inspelningarna från Kent Ekeroths arbetsrum påminner oss om att hatet och hoten inte är avvikelser, utan högsta grad en del av partiets ideologiska kärna.
Senaste avsnittet av P1 Dokumentär, Arvet efter Kent Ekeroth, tar med lyssnaren till Sverigedemokraternas innersta krets omkring 2010. Kent Ekeroth före järnrörsskandalen, efter riksdagsinträdet. Det hittills släppta materialet ger unika perspektiv på en av centralgestalterna i SD under Jimmie Åkesson.
Inspelningarna från Kent Ekeroths arbetsrum påminner oss om att hatet och hoten inte är avvikelser, utan i högsta grad en del av partiets ideologiska kärna.
Fascismens symbolspråk är hela tiden närvarande. I somras berättade Jimmie Åkesson för DN Kultur att legenden om Sankt Göran och draken är en av hans viktigaste inspirationskällor. Strax efter valet skriver SD:s gruppledare Mattias Karlsson att det står mellan »seger eller död«.
»Svenskar har blivit så jävla mesiga«, så »otroligt feminiserade«, säger Ekeroth.
Dokumentären om Ekeroth understryker att SD inte är invandringskritiskt – det är invandrings- och människofientligt. Drömbilden är inte bara ett Sverige med närapå nollinvandring – det är minusinvandring. Med Ekeroths ord:
»Massa minus, hundratusentals. För att jag ska börja tro att det är på väg åt rätt riktning, att det ska finnas någon ljusning. Det ska räcka med att man tittar snett på någon så ska man ut. Sno någons cykel: utvisning. Sitta på någons altan: utvisning.«
Orden borde väga tungt för de inom svensk borgerlighet som just nu suktar fler maktens nektar. I stället slår SD-apologeterna inom den reaktionära högern krok på sig själva i ivern att relativisera allvaret. Som när GP:s Alice Teodorescu menar att förintelseöverlevande används »som bulvaner« för att skjuta Projekt SD i sank.
Dagspolitikens kvävande kortsiktighet skymmer ofta de långa linjerna. Delar av högerns brundaltande vittnar om att middagarna mellan näringslivet och SD betalat sig. Åren av skurborste och såpa för att rentvå partiet – och säkra mäktiga ekonomiska intressen – har gett utdelning.
Planet sluttar tvärbrant, ändå låtsas delar av högern inte om det. Förstår ni inte vad som håller på att hända?
Nu återstår bara makten.
SD har redan påverkat svensk politik mer än vi vågat erkänna. Föreställ dig genomslaget om partiet får inflytande över en regering. Inte konstigt att 261 opolitiska tjänstemän på regeringskansliet fasar för för konsekvenserna av en regering med någon form av stöd från Sverigedemokraterna. Exemplen Ungern och Polen avskräcker.
När jag, i samband med en reportageresa, besökte Dalarna tidigare i veckan var mönstret glasklart. SD:s framgångar, liksom normaliseringen av partiets agenda, har gett nazistgrupper som NMR förnyat självförtroende.
Människor i Borlänge, Ludvika och Säter vittnar om en konkret rädsla för hot och våld. Valrörelsen, demokratins själva högtid, genomfördes med klump i magen.
Planet sluttar tvärbrant, ändå låtsas delar av högern inte om det. Förstår ni inte vad som håller på att hända?
Gabriel Ehrling Perers, politisk redaktör på oberoende liberala Dalarnas Tidningar, skriver klarsynt om varför det inte är konstigt att säga nej till SD-samarbete: »Demokratin ger rätt till representation, inte kompisar i kammaren.«
Just så.
Frågan är nämligen inte varför vi ska stänga dörren för SD-samarbete. Den verkliga frågan är varför somliga, med olidlig lätthet, öppnat den på vid gavel.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
