fredagskrönikan Vissa politiska journalister har en förkärlek för ränker och machiavelliskt spel. Men gynnar den lusten verkligen medborgarna, undrar Jonas Nordling.
Stefan Löfvens avgångsbesked i söndags kom som en överraskning för många. Det som därpå hände var dock mer förutsägbart. För i samma stund som Löfven sagt de magiska orden var spekulationsjournalistiken igång.
Vem tar över? Vilka vill mest? Vilka står i vägen för vem? Varför kom beskedet just nu?
Ja, du såg och hörde säkert hur alla spärrar släppte hos de som bevakar politiken. Alla konspirationsteorier som någonsin tänkts kring Socialdemokraterna luftades, liksom några nya teorier att lägga till kuriosakabinettet med spekulationer.
Jag tycker förstås att det är rimligt att reflektera över vad som händer när partiledaren för landets största parti kastar in handduken. Speciellt när denne samtidigt är statsminister.
Men denna förkärlek för ränker och machiavelliskt spel som vissa politiska kommentatorer och reportrar har, gynnar den verkligen publiken? De medborgare som förväntas rösta utifrån den upplysning som den tredje statsmakten, pressen, tillhandahåller?
Att som journalist fokusera på spelet hellre än sakfrågorna är en metod för att få publikens uppmärksamhet. Det kan också vara ett sätt att täcka över bristande kunskaper i sakfrågor.
Det är förstås att kasta sten i glashus när jag luftar dessa tankar. Alla reportrar har lyft upp konflikter, verkliga såväl som fiktiva, för att göra tunga ämnen mer attraktiva. Även jag, förstås.
Men när jag för tusende gången får höra om alla fraktioners positioner i det kommande slaget om partiledarposten i SAP undrar jag om detta verkligen är allt vi klarar av. Som vore politiken bara ett avsnitt av House of Cards.
Det politiska spelet beskrivs alltför ofta utifrån en dramaturgi som innehåller de klassiska beståndsdelarna av svek, list och bedrägeri kryddat med klantänkande, omdöpt till fraktionsstrider. Och det är ett välkänt recept till framgång; på sätt och vis den politiska journalistikens motsvarighet till lösgodis. Mycket gott att välja på, men inget val är i slutändan nyttigt.
Att som journalist fokusera på spelet hellre än sakfrågorna är en metod för att få publikens uppmärksamhet. Det kan också vara ett sätt att täcka över bristande kunskaper i sakfrågor. Ibland är det nog en kombination av båda. Oavsett vilket så gör vi då publiken en björntjänst. De blir helt enkelt inte klokare som väljare. Mer troligt är att medborgarna ser mer negativt på vår demokrati, eftersom partierna i första hand tycks syssla med navelskådande intriger och konspirationer. Och så har vi istället skapat en grogrund för demagoger. Medan partierna får allt svårare att locka nya medlemmar.
Visst finns det tjuvnyp och rackarspel på den politiska arenan, och ibland är det motiverat att berätta om dessa. Men det finns ett enkelt lackmustest att ta till: När du som väljare vet mer om intriger inom olika partifraktioner än vad det aktuella partiet tycker i sakfrågor, då har det gått för långt.
Ha en bra helg!
Jonas Nordling är chefredaktör och utgivare för Dagens Arena
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
