ledare Man behöver inte älska att betala skatt. Det räcker att ta förnuftet i bruk och lyssna till sakliga argument. Skatter och offentliga åtaganden är politikens kärna. Och därför i centrum för så många politiska konflikter.
Det talas allt som oftast om en genomgripande skattereform, det är i själva verket ett mantra som återkommande upprepas från såväl vänster som höger. Kanske drömmer sig många tillbaka till ”Århundradets skattereform” som Socialdemokraterna och Folkpartiet drev igenom 1990 och -91.
Den reformen avskaffade en massa orättfärdiga skatteavdrag, införde enhetliga skattesatser och sänkte marginalskatterna till femtio procent. Det var en klassisk kohandel över blockgränserna.
Sedan dess har principerna för den där skattereformen urholkats av såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar. Värnskatten som infördes som ett slags solidaritetsskatt på 90-talet var alltid ett rött skynke för de borgerliga, innan den avskaffades häromåret som en följd av januariavtalet. Samtidigt har en rad andra skatter sänkts eller helt avskaffats, vilket har gynnat personer med höga inkomster och förmögenheter.
Januariavtalets fjärde punkt utlovar en ”omfattande skattereform”. I sak är den önskelista som ramar in löftet förstås en kompromiss mellan den rödgröna regeringen och Liberalerna och Centern. Alla inblandade partier har kunnat skriva in något från sin egen önskelista. Reformen ska leda till sänkt skatt på jobb och företagande, sänkta marginalskatter och färre som betalar statlig skatt. De liberala partier som ofta vill sänka skatter har alltså fått sitt lystmäte väl tillgodosett. De rödgröna kan hänvisa till att reformen samtidigt ska utjämna dagens ekonomiska klyftor, öka finanssektorns skatteandel och långsiktigt trygga välfärden. Och så ska förstås denna tänkta skattereform bidra till att klimatmålen nås.
Man önskar att den här typen av förutsägbara reaktioner någon gång kunde kompletteras med en analys.
Ingen levande själ har sedan avtalet slöts hittills hört något mer om någon sådan reform. Kanske har några tjänstemän på finansdepartementet skrivit en eller annan promemoria. Men med lite drygt ett år till nästa val är förutsättningarna att uppfylla löftet minimala. Kanske kom Coronakrisen emellan.
Krisen har ju inneburit att staten trätt in på ett massivt sätt, med relativt brett stöd från alla politiska partier. I vissa avseenden har den samlade oppositionen till och med drivit igenom mer offentliga utgifter än vad regeringen har föreslagit.
Men hur ser det ut när pandemin är över? En trolig förklaring till att det inte blivit någon långsiktig skattereform är nog att den politiska viljan saknas eftersom januariavtalspartierna har så olika ingångar.
Därför kommer skattepolitiken och den övergripande frågan om det offentliga åtagandet förstås att vara en hård konfliktfråga även under kommande år. Kanske vill partier både till höger och vänster ha den här konflikten för att allt inte bara ska handla om brottslighet och integration i nästa års valrörelse.
Socialdemokraterna verkar vara redo att lyfta frågan om höjda pensioner. Men hur är det i övrigt?
Finansminister Magdalena Andersson har förklarat att Coronakrisen markerar slutet på den nyliberala eran. Men annars är budskapet egentligen bara att skatterna inte ska sänkas. Stefan Löfven har deklarerat att fastighetsskatten inte ska återinföras. Ja, vad ska man säga, förutom att det är valrörelse om ett år?
Samtidigt har alla LO-förbundens ordförande nu gått ut och krävt höjda skatter av fördelningspolitiska skäl. Utspelet markerar förstås också att LO nu sluter leden efter det senaste årets hårda och uppslitande konflikter om LAS-överenskommelsen. Utgångspunkten i artikeln är att skattesystemet framför allt har gynnat de resursstarka samtidigt som den offentliga sektorn är satt på svältkur. LO vill bland annat ha en rättviseskatt på inkomster över en miljon. Och höjda eller återinförda skatter på kapital och förmögenheter.
Reaktionerna lät förstås inte vänta på sig. Dagens Industri valde att än en gång rikta udden mot Centerpartiet som inte velat inordna sig i det högerkonservativa blocket: ”Hur ska C hantera LOs skattechock?”
Dagens Nyheter kallade värnskatten ”ekonomiskt vansinne”. Man skulle kanske önska att den här typen av förutsägbara reaktioner någon gång kunde kompletteras med en lite bredare analys av vad som kan vara en rimlig rättvis fördelning av skattebördan och behovet av offentliga åtaganden.
Det som särskilt sticker ut beträffande senare års skattesänkningar är förstås avskaffandet av fastighets-, arvs- och förmögenhetsskatten. Här har både s-regeringar och borgerliga regeringar dragit sitt strå till skattesänkarstacken. Ingen är av dessa skatter var perfekt och det fanns en rad kryphål som gjorde exempelvis förmögenhetskatten till ett trubbigt instrument. Fastighetsskatten var förstås inte populär, med sina negativa sidoeffekter. Men sammantaget har senare års ”reformer” inneburit radikalt minskad beskattning på kapital, boende och förmögenheter. Vilket är särskilt problematiskt eftersom det är just dessa som drivit på de ökade inkomst- och förmögenhetsklyftorna under senare år. De som äger mest kapital och stora bostäder har dragit ifrån. Det är den enskilt viktigaste förändringen de senaste decennierna.
Avskaffandet av fastighetsskatten representerar en omvänd fördelningspolitik. Den första miljonens taxeringsvärde beskattas lika över hela landet, medan värden över en miljon inte beskattas alls. Och alla vet hur mycket priserna har rusat på villor och bostadsrätter de senaste åren, särskilt i de stora städerna. Fastighetskatten är också i hög grad en landsbygdsskatt.
Nu är inte bara fastighetsskatten en ”no go”. Centerns Annie Lööf lovar att driva på för ytterligare skattesänkningar. Skattetrycket låg 2020 på 42,6 procent av BNP, efter några år med detta januariavtal. 2018 låg skattenivån på 43,8. 2011 efter fem år med alliansregeringen var det nere på 42.
Vi är långt ifrån toppnoteringen på 49,8 procent 1990. Skatteuttaget har alltså gått ner trendmässigt under de senaste decennierna, men mer under borgerliga regeringar och lite uppåt under rödgröna styren.
Vi blir allt rikare. En gång formulerades fördelningspolitiken i ett Sverige som var ett fattigt samhälle, många levde under mycket sämre materiella förutsättningar än i dag. Hur ser en rättvis fördelningspolitik ut i ett allt rikare samhälle?
Samstämmiga analyser visar att en ökad rikedom också leder till ökade krav på den offentliga sektorn. En allt äldre befolkning ökar efterfrågan på hälso- och sjukvård. Varje skattekrona ska användas rationellt och effektivt. Men Sverige är ett av världens rikaste länder.
Ja, vi har aldrig varit rikare. Våra offentliga finanser är stabila och Sveriges skuldsättning mycket låg vid en internationell jämförelse. Samtidigt är revorna i välfärden större än någonsin. Pensionsreformen lever inte upp till sina löften. Försämringarna i socialförsäkringssystemen har lett till att Sverige har rört sig bort från den nordiska välfärdsmodellen, som Pensionsmyndighetens generaldirektör Daniel Barr och statsvetarprofessorn Joakim Palme, nyligen konstaterade på DN-debatt.
Sammanfattningsvis:
Sverige borde kunna bättre. Vi behöver robusta välfärdssystem och mer rättvisa skatter. Gärna en skattereform, men först en ordentlig och genomlysande skattedebatt!
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
